Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Läckös renässans. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÄCKÖS RENÄSSANS
AV PROFESSOR CARL HALLENDORFF
Har man turen att på kanalresan Stockholm—Göteborg träffa
Vänern i gott humör, så skall man utan tvekan beteckna
Läckö som en av färdens grannaste punkter. Med Kinnekulle
tvärsöver viken, Lidköpingsbukten åt söder och Kållandsöns
leende skärgårdsnatur runtomkring reser slottet djärvt sina
väldiga vita murmassor mot skyn — allenast ett alltför snabbt
förbiglidande skådespel men kanske just med det obekantas
makt desto mera imponerande. På nära håll, det ha många
resenärer både förr och nu intygat, försvagas intrycket, ty som
det står, har slottets stolta uppsyn varit skalet kring en förödd
kärna, ända tills på den sista tiden kungl, byggnadsstyrelsen
börjat ägna intresse åt dess omvårdnad.
Det förfall, som övergått Läckö, kan på intet sätt förvåna.
Sedan Skarabiskopen nödgades lämna sitt fasta hus där i kung
Göstas händer, har slottets reella betydelse egentligen varit i
ständig nedgång. Som fästning behövdes det knappast, sedan
Vasakungarna satt säkrare lås för rikets portar. Däremot fick
Läckö sin glanstid som titelgods för De la Gardiesläktens
grevskap, då både fältherren och kanslern, d. v. s. Jakob De la
Gardie och sonen Magnus Gabriel, flitigt byggde, utvidgade och
omdanade slottet samt prydde det med konstfull lös och fast
inredning. Men den tiden, som begynte 1615, var slut redan
1680, då grevskapet reducerades till kronan. Sedan dess har
man aldrig haft någon verklig användning för det. I vilken
mån grevarna själva bebodde det förnämliga stamgodset, är
knappast närmare undersökt, men varken Jakob eller Magnus
Gabriel lära haft mycken tid över för personlig vistelse i en så
avlägset liggande besittning, ty båda höllos av sina
förvaltningsuppdrag alltför mycket bundna vid huvudstaden eller dess
närmare grannskap; den förres namn är vida mera knutet vid hans
Jakobsdal (Ulriksdal), den senares vid Stockholmspalatset
»Makalös», vid Karlberg och Vängarn. Det intryck man i allmänhet
av skildringarna (se speciellt HAHR, Konst och konstnärer vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
