Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Tioårsminnen. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIOÅRSMINNEN 511
förlora kriget, men att dettas förlängning betydde allmän
utmattning. »Vad äro väl fredens välsignelser värda för
nationer, som äro så utmattade, att de knappast förmå
uträcka sina händer för att gripa därefter?» Från denna
utgångspunkt uttalade han som sin övertygelse: »Om kriget ännu
i rätt tid för att avvärja en världsomfattande katastrof skulle
kunna bringas till avslutning, så skulle detta kunna ske genom
att folken i båda de stridande lägren göra klart för sig, att det
redan räckt alltför länge». Han förordade ett stärkande
av fredssträvandena i Tyskland genom klara engelska
regeringsutfästelser, att man ej åsyftade Tysklands förintande som
stormakt, ej ville påtvinga Tyskland en styrelseform, som
det ej själv valt, och ej ville beröva det dess plats bland
världens handelsmakter. I samband med fredslutet borde en
internationell överenskommelse träffas om fredligt biläggande
av mellanfolkliga tvister. Lord Lansdownes brev kom väl
sent på året; fredstrevaremånaderna voro redan förbi. Det
saknade även stödet av ett klart tyskt rikskanslersuttalande
om Belgien. Hertling var i detta avseende lika tystlåten som
företrädaren Michaelis. I England nedhånades Lansdowne
hänsynslöst som en senil gammal narr, och han var
förmodligen för ålderstigen för att mäkta kring sig samla ett
fredsparti att räkna med. Delvis har han emellertid nog redan
fått sin upprättelse för den hycklande medömkan och det
öppna hån, varmed hans varnande ord överröstades.
Sannolikt kommer eftervärlden att åtminstone ge honom rätt i hans
spådom, att hela Europa skulle få bittert böta för att det lät
världskriget fortgå för länge. Som enda medlet att avvärja
dessa olyckor angav lord Lansdowne, att de krigförande
folken själva kommo till den bestämda uppfattningen, att
kriget varat länge nog. Blott inför en sådan samfälld
folkmening kunde ministrar och generaler möjligtvis bringas att
avstå från sin farliga grundsats: krig till det yttersta!
Misslyckandet av förberedelserna för den socialistiska
Stockholmskongressen på sommaren 1917 hade visat, att ej ens
socialdemokraterna kunde enas om sådan självbesinning.
Generalerna satte helt naturligt sin lit till svärdet som rätt
fredsåterställare, och de båda tongivande ententestatsmän, Lloyd
George och Clemenceau, vilka hade mesta förtjänsten om sina
folks uthållighet, voro olyckligtvis även anhängare av »knock-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
