Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Tioårsminnen. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
510 TIOÅRSMINNEN
männen vid fronten trötta och nedstämda, kvinnorna
likaledes och antecknade som sin övertygelse, att det ej skulle
lyckas hålla Frankrike kvar i kriget, om ej någon
uppseendeväckande seger snart lättade stämningen. Omslaget kom så
småningom, t. o. m. utan den efterlysta segern. Det
förbereddes vid armén genom Pétains rastlösa personliga
upp-muntringsverksamhet vid massor av »anstuckna»
truppförband. Ute bland den stora allmänheten blev tillkomsten
av Clemenceaus ministär (i nov. 1917) avgörande för
uthållighetstankens seger över »défaitiststämningen».
Man skulle tycka, att under dessa i Frankrike
bekymmer-fyllda månader tyskarna bort igångsätta en målmedveten,
genom klart angivande av moderata krigsmål verkligen
frestande »fredsoffensiv». De försutto emellertid detta aldrig
återkommande tillfälle, delvis enär de väl voro okunniga om
det verkliga läget i Frankrike, delvis till följd av förlamande
inre söndring — mellan partierna samt mellan högkvarteret
och riksstyrelsen. I Berlin nöjde man sig med att låta
riksdagen votera en mångtydig och ej av praktiskt
regeringsini-tiativ åtföljd fredsresolution samt med att anförtro den
rikskanslerspost Bismarck en gång innehaft åt den för en sådan
ledareställning tröstlöst inkompetente d:r Georg Michaelis.
Prins Max av Baden omtalar i sina memoarer ett resignerat
Kassandraord härom av den sydtyske liberalen Conrad
Haussmann: »Efter Bethmanns störtande och utnämningen av
Michaelis återstår blott hjälplöst avvaktande. Nederlaget skall
föra oss till besinning, men då hjälper besinningen ej mer».
I England hade samförståndsfredens talan huvudsakligen
förts av en flock radikaler eller till arbetarpartiet hörande
pacifister (E. D. Morel, Bamsay MacDonald, sir W.
Dickin-son, Bertrand Bussell m. fl.), vilka ej lyckades vinna
nämnvärd anklang bland den stora allmänheten. Större
uppmärksamhet väckte ett maningsord i november 1917 av en bland
de konservativas forna ledande män, förre utrikesministern
lord Lansdowne. Han offentliggjorde i Daily Telegraph ett
brev, vari han — liksom tidigare Asquith — starkt betonade
vikten av att man på ansvarigt tyskt håll fullständigt
otvetydigt utfäste sig till återställande av Belgiens integritet och
oberoende, militärt och ekonomiskt likaväl som politiskt.
Vidare framhöll han, att de allierade ej behövde befara att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
