Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Olösta gåtor. Av C. G. Westman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLÖSTA GÅTOR 519
ej ur »Volksfreundschaft» utan av »Burgerfeindschaft». Detta
smakar emellertid konstruktion. Visserligen hade Bismarck
liksom Lassalle inga sympatier för borgardömet, men det förefallei
något paradoxalt, att härutinnan vilja se förklaringen till hans
försäkringslagar. Frånsett politiska motiv förefaller det
antagandet ej omöjligt — om än föga sannolikt — att Bismarck rentutav
skulle kunna ha letts av rättskänsla.
Att Bismarck visserligen räknade med möjligheten av en
framtida socialdemokratisk regim är otvivelaktigt, men han syntes ej
fullt ha förstått denna rörelse, liksom han överhuvudtaget ej
fullt med sig kunde assimilera det nya industriella Tyskland.
Han såg i viss grad ensidigt på denna fråga. Hela hans
konservativa jag, hans statskänsla, hans utpräglade känsla för disciplin
och ordning uppreste sig mot socialdemokratiens
samhällsupplösande och materialistiska tendenser, men här liksom i
kultur-kampen saknade den store realisten sinne för problemets andra
sida, nämligen att denna rörelse inneslöt mäktiga moraliska
krafter — solidaritet och kamp för politisk och ekonomisk
frigörelse — de må nu ha varit missriktade eller icke. Han lyckades
därför icke bekämpa socialdemokratien med drakoniska lagar,
med yttre maktmedel. I de ord, som Ludwig lagt i Bismarcks
mun under konf likt veckorna före avgången — »till strid
kommer det dock ju förr dess bättre; man skall ej kunna reformera
ihjäl socialdemokratien, men om man en dag är tvungen
därtill, måste man skjuta den till döds» — framlyser hans alltid
kamplystna men nu oriktiga metod. Han hade uppenbart intet
sinne för att rörelsen kunde av de sina regeras till döds.
I slutet av sin bok inregistrerar Ludwig icke utan
tillfredsställelse att den åldrade »revolutionären» på Friedrichsruhe
närmade sig det rätta fadershuset. Ludwig anser sig kunna
konstatera, att han nu övergått till folket. Och belåtenheten är stor
då Bismarck vid ett tillfälle gör det mycket blygsamma
medgivandet: »Kanske har jag själv omedvetet bidragit att nedtrycka
parlamentet till dess nuvarande nivå». Likaledes anföres ett annat
citat, vari Bismarck betonade vikten av att riksdagens makt
stärktes. En kris anser han farligare ju senare den inträffade och
han yttrade i detta sammanhang, att det alltid för honom varit
mera värt att icke lyda någon än att befalla andra: »alltså, om Ni
vill, jag hade en republikansk uppfattning. . . Det kan vara
Gud förbehållet att åt Tyskland giva en andra förfallets tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
