Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - En förnämlig publikation. Av Erik Fahlbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 565
beteckna sig, kände sig emellertid med sina särrättigheter och
sköldemärken som rikets främste, ur vars mitt rådet framgick. Gentemot
konungamaktens anspråk utbildades, likaledes efter mönster från de
tyska territorialstaterna, medeltidens typiska
aristokratiskt-republi-kanska statslära med konungen såsom folkets representant, varvid
folket och dess rättigheter närmast identifierades med det egna
ståndet och dess privilegier. De tyska landens »ständischer Staat» med
statsmaktens dualistiska uppdelning mellan furste och
ståndsförsamling fick visserligen aldrig fast fot hos oss, men tendensen fanns där
och utvecklades som bekant till konstitutionell doktrin särskilt av
Vasatidens högadel mot slutet av 1500-talet. Denna tid är de stora
adelsprivilegiernas med slutpunkt i 1626 års riddarhusordning.
Härmed var adeln vorden ett slutet stånd. För introduktion fordrades
gammalt frälse eller ock kunglig nåd. Rikets främsta ämbeten, civila
såväl som militära, voro förbehållna den infödda svenska adeln. Ingen
vanbörding finge dragas den över huvudet, och genom förbud mot
ofrälse giften o. s. v. sökte man skydda ståndets exklusivitet. Även
själva riddarhusordningen, främst Axel Oxenstiernas verk, röjer
tydliga spår av tyskt inflytande. Medeltidens ursprungliga »vildvuxna»
frälse, ständigt utökat med nya rusttjänstvillige, hade under ledning
av de förnämligare stormansätterna utvecklats till det främsta
riksståndet, vars ovärderliga insatser på alla statslivets områden ingingo
en oupplöslig förening med värnandet av egna intressen och
privilegier.
Riddarhuspalatsets byggnadshistoria har tecknats av intendenten
Gunnar Mascoll Silfverstolpe. Från år 1638, då byggnaden definitivt
beslöts, över 1660 års höstriksdag, när den första gången, ehuru långt
ifrån färdig, togs i bruk, och fram till våra dagar ligger en
sekellång byggnadshistoria, utfylld av åtskilliga arkitekters, byggmästares
och övriga konstnärers insatser. Mångfaldiga voro svårigheterna,
särskilt i begynnelsen, när den gemensamma kontributionen skulle ske,
ofta utökad med frikostiga gåvor men kanske lika ofta svår att
utkräva av tredskande ståndsbröder. Simon de la Vallées insats vid
1640-talets början och professor I. G. Glasons vid det tjugonde seklets
beteckna gränserna för verket. »Trots att skilda tider satt spår å
fasader och inredning», säger förf., »är riddarhuset i det stora hela ett
enhetligt verk, där fogarna mellan gammalt och nytt ofta kunna vara
svåra att upptäcka. Den stil, i vilken palatset vid 1600-talets mitt
fick sin definitiva form, har varit mäktig nog att tvinga senare tiders
konstnärer, som arbetat där, till lydnad för dess krav. Sveriges
riddarhus är den svenska stormaktsadelns monument, och där det
bjuder sina festliga fasader åt den öppna och ljusa staden talar det om
den tid, då gränserna vidgades för ett land med ett kulturliv, som
uppbars av otåligt friska och obändigt starka krafter». Citatet må
tjäna som prov på förf:s medryckande och eleganta framställning,
som gör den säkert dokumenterade skildringen till ett nöje även för
lekmannen.
I Carl Forsstrands skildring Riddarhuset som politisk och kulturell
42. Svensk Tidskrift 1927.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
