Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - En förnämlig publikation. Av Erik Fahlbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
564 LITTERATUR
professor Hallendorff tecknat riddarhusets och därmed
ståndsriksdagens mäktigaste person sådan han framträdde under olika skeden,
än i egenskap av ståndets högtbetrodde främste och än — särskilt
under envåldskungarna och Gustaf III — såsom konungamaktens
specielle representant bland ridderskapet och adeln. Formerna för
utnämning och val skildras likaväl som lantmarskalkens vitt utgrenade
befogenheter i olika riktningar. Lantmarskalksämbetets utveckling
speglar in nuce även hela ståndets. Och förvisso innebar denna rent
parlamentariskt en märklig blomstring alltifrån de patriarkaliskt
okonstlade tider, då Axel Oxenstierna, ståndets främste tillskyndare närmast
tronen, fann sig föranlåten att i barska ordalag förehålla ståndet att
ställa sig riddarhusordningen till efterrättelse, skicka sig som
adelsmän i diskurserna »ock icke giöra som i Pålen skeer på deres
land-stugu, när de holla Rikzdag, så säger den ena skrijf så, dereffter
stiger en annan och säger skrijf så, och så den ena effter den andra,
på sidstone säger då en: rijf sönder allttsammans, så att de gå lika
gode dädan som dijt, uthan hvad I gören villia så resolverer eder
eenhelleligen».
I anslutning till denna studie har den nyligen bortgångne, utmärkte
kännaren av frihetstidens riksdagsskick arkivarien Erik Naumann
skildrat adeln som riksstånd under 1700- och 1800-talen. Den
grundliga undersökningen, vars källor äro riddarhusordningarna och praxis,
klarlägger utbildningen av ridderskapets sammansättning,
förhandlingsformer, utskottsval, protokollföring o. s. v., denna rika organisatoriska
och administrativa apparat, som varit av avgörande betydelse för hela
vårt riksdagsskick. Adeln med dess övervägande ämbetsmannaelement
var särskilt lämpad att utbilda dessa former. Envar som haft
anledning att fördjupa sig i R. o. A:s protokoll från vilken tid det vara månde
har säkerligen också påträffat de utomordentligt karakteristiska
tillfällena, då en eller annan formfråga, ofta i periferien av det ämne
man avhandlade, drog upp ingående och passionerat omfattade
principdebatter.
Svenska riddarhusets historiska förutsättningar och tillkomst ha i
arkivarien Bertil Boethius erhållit en lika lärd som skarpsinnig
skildrare. Boethius framhåller den svenska adelns och det svenska
riddarhusets nära samhörighet med allmäneuropeisk utveckling, främst
de tyska ridderskapens. Rusttjänstens fixering i Alsnö stadga 1279
tillförde den folkvuxna uradeln med dess rika stormannaätter,
konungarnes jämbördingar i anor och understundom jämväl i makt, ett nytt
element, motsvarande de tyska ministerialerna, vilket genom
tjänsteställning i en eller annan form bildade en lågadel, som
understundom sammansmälte med och i vart fall fick sin samhällssyn
bestämd av stormansätterna. Den svenska medeltida adeln var
visserligen en öppen korporation i så måtto, att envar som ville och
förmådde påtaga sig rusttjänstens börda hade fritt tillträde, medan å
andra sidan återgång till den ofrälse bonden väntade den som ej
längre kunde uppfylla frälseprestationerna. Adeln, som frälseståndet
med en från Tyskland lånad term mot slutet av 1400-talet började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
