Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 20 jan. 1928 - Ordningsprinciper och restitutionskrav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 79
långt efter det att Königsmarck stormade lilla sidan av Prag. Ännu
1810 fick Vatikan-arkivet anträda sin visserligen kortvariga exil till
Paris för att ingå i Napoleons planerade världsarkiv, och exempel,
om också i något mindre ståtlig skala, skulle kunna hämtas från ännu
långt senare tid.
Det förefaller dock, som om proveniensprincipens genombrott skulle,
i vad arkivfrågorna angår, ha givit världskriget och världsfreden en
något mera civiliserad anstrykning än de i andra avseenden kunna
berömma sig av. De offer, som i detta avseende pålagts de
besegrade, ha i varje fall fått en mera systematisk och vetenskapligt grundad
prägel än fordomdags. Den österrikiske arkivmannen L. Bittners
livfulla skildring i Archivalische Zeitschrift, Bd 35 (Munchen 1925)
av de vedermödor, som det härliga Haus-, Hof- und Staatsarchiv i
Wien fått genomgå under efterkrigsåren, ger en del upplysningar på
denna punkt. Italienarna t. ex., som från början gingo lika bryskt
tillväga härvidlag som ifråga om konstskatterna — där deras av R.
Josephson i denna tidskrift 1920 (sid. 17 ff.) skildrade framfart dock
ävenledes efterhand saktades — accepterade snart proveniensprincipen
som norm för utskiftningen, och även S:t Germain-fredens
bestämmelser kunde tolkas som stöd åt densamma. Det var kraftiga snitt
i det gamla arkivbeståndet, som också efter dessa linjer måste göras
till förmån för de från Donaumonarkin avsöndrade landsdelarna. Det
är dock först, då tjeckoslovakerna med användning av
Tysk-Österrikes ekonomiska nödläge lyckas framtvinga en utsträckning av
av-söndringsreglerna utöver den nämnda principens gränser, som den
övertygelsetrogne österrikiske arkivmannens framställning får
indignationens tonfall. Utvidgningen gällde framför allt de
centralförvaltningen tillhörande akter från ungefärligen det sista halvseklet, vilka
enbart beträffade det nya Tjeckoslovakiets område.
Förloppet har sitt intresse bl. a. till jämförelse med den ständigt
glödande och alltsomoftast uppflammande norsk-danska arkivstriden,
för vilken tidigare redogjorts i denna tidskrift (1924, sid. 227 ff.). Den
gäller bl. a. det gamla »Danske Kancelli’s» serie »Norske Registre og
Tegnelser», ett registratur upptagande officiella kopior av kungl,
skrivelser till Norge samt — i vida mindre utsträckning — till dess gamla
biländer Island, Grönland och Färöarna, under en kortare tid även
till danska Västindien och Bornholm. Norrmännen ha i kraft av 1819
års konvention utfått koncepten och inneliggande akter, i den mån de
enbart angå Norge, men själva registraturet, detta vittnesbörd från den
gamla gemensamma centralförvaltningens verksamhet, vilket ju icke
kan uppdelas, ha danskarna i behåll. Och detta synes så mycket
mindre kunna förtänkas dem, som de äga i sin hand 1851 års (i
nyssnämnda artikel citerade) överenskommelse, varigenom Norge erkände
den då avtalade leveransen omfatta allt vad det hade att fordra och
därefter frånföll varje framtida krav av ifrågavarande slag.
Det ligger emellertid icke för vår gamle unionsbroders röst att låta
sina tonfall nedstämmas av en dylik »pagt». Den norska regeringen
vinnlägger sig tydligen om all försiktighet, men de norska nationa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
