Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - En märklig kulturskildring. Av Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 147
gamla religiösa traditioner. Det satt hårt åt, innan ett ända sedan
medeltiden fortgående lagstiftningsarbete kunde rationalisera dessa offer
och gåvor till vanliga prästutskylder, som visserligen uppburos under
värdigare och för prästens oberoende gynnsammare former men å andra
sidan försatte honom i samma med hans andliga ämbete svårförenliga
ställning till allmogen, som de världsliga indelningshavarna intogo gent
emot sina räntegivare.
Viktigare än uppbördsformerna är emellertid det faktum, att
präst-nkomsterna under dessa naturahushållningens tider i de större
prästgårdarna hopade väldiga förråd av livsförnödenheter, främst
spannmål, men även viktualier av många andra slag. Så snart förråden
överstego hushållets egen förbrukning, ställdes prästerna inför
problemet att ekonomiskt tillgodogöra sig sina naturainkomster. Det har
lyckats professor Suolahti att samla ett representativt och rikhaltigt
material rörande det sätt, varpå de stora prästhushållen löste dessa
problem. Vi få sålunda stifta bekantskap med prästerna som
spannmålsförläggare, pantlånare, krögare och köpmän. Vi möta dem i
det växande intresse för jordens rationella brukande, som på 1700-talet
ofta gör dem till märkesmän i jordbrukets utveckling och
föregångsmän i tidens ekonomiska strävanden. Och vi få till slut tack vare de
flitigt utnyttjade bouppteckningarna följa, hur omöjligheten att finna
lämplig räntegivande placering länge framtvang den i den ekonomiska
historien välkända företeelse, som kallas thesaurering, förmögenhetens
bevarande i form av en samlad skatt av metaller, husgeråd och dylikt,
som ej lämnade någon avkastning och som i prästgårdarnas
hushållning ej fann någon användning utom möjligen att förhöja glansen
vid festliga tillfällen. I verkligheten är allt detta intet säreget. Det
är företeelser, som voro nödvändiga följder av tidens primitiva
hushållsformer och därför möta hos alla, vilka ej såsom den outvecklade
lantbefolkningen levde ur hand i mun. Vad professor Suolahti i dessa
skildringar ger är ett, låt vara ej nytt men genom sin konkretion ytterst
belysande bidrag till kännedomen om det gamla lantlivets ekonomiska
villkor över huvud. Det ökar emellertid knappast behållningen av
studiet av de intressanta kapitel, som avhandla dessa frågor, att
skildringen av vad som ekonomiskt sett väl var den enda möjliga
hushållsformen alltför mycket behärskas av den något lättköpta kontrasten
mellan de många världsliga omsorgerna och de asketiska dragen i
kristendomens förkunnelse.
Över huvud faller det, såsom även av det här lämnade referatet
framgår, vid läsningen av professor Suolahtis arbete i ögonen, att han
med en viss förkärlek använder den moderna sociala diskussionens
terminologi. Det är i hans framställning gott om ord sådana som
»aristokrati», »proletariat», över- och underklass, »kapital» och
»storkapital» (det sista använt i en mycket relativ betydelse, innefattande
även den burgna medelklassens, inklusive storböndernas, förmögenhet).
Påpekandet härav är icke i och för sig en anmärkning; med de
välbekanta föreställningarna följer en konkretion, som levandegör de
skildrade tillstånden. Men dessa föreställningar äro nu en gång, det kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
