Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - En märklig kulturskildring. Av Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 LITTERATUR
ej hjälpas, färgade av vår egen tids strider, och det kan knappast
undgås, att det flitiga nyttjandet av dylika paralleller i förening med
källmaterialets ovan antydda beskaffenhet bitvis hos läsaren väcker
föreställningen om en måhända ej alltid avsedd samhällskritik.
Kontrasten mellan x prästaristokratien» och »prästproletariatet > i
professor Suolahtis skildringar gör det mer än något annat klart, att
det var det mått av välstånd och frihet från livets elementäraste
bekymmer, vilket prästerskapets bättre ställda del uppnått, som skapade
de yttre förutsättningarna för de kulturbärande prästsläkternas insatser
i olika riktningar. Det är givetvis en vinst, att dessa yttre
förutsättningar och de medel, som användes för att skapa dem, tecknats med
den fullaste realism. Men även med denna belysning kan man knappast
utan förbehåll följa professor Suolahti i de slutsatser, vari han
summerar upp sin undersöknings resultat. »Prästeståndets främsta led
— prästaristokratien —var sålunda», heter det, »en utvald trupp liksom
de högre klasserna överhuvud. Men bestämmande för urvalet voro
icke i främsta rummet de prästerliga egenskaperna hos vissa släkter
— religiöst sinnelag, andliga intressen och begåvning för prästkallet
— utan samma mycket världsliga karaktärsdrag, som höjde andra
medlemmar av dessa släkter till ämbetsmanna- och krigarståndet:
medfödd energi och handlingskraft, förmåga att arbeta sig upp och att
samla penningar (eller »penningsmanssinnet», som det på ett annat
ställe heter) samt även förmåga att beräkna och att härska över
andra». Om man medger de yttre reala förutsättningarnas
oumbärlighet för kyrkosamfundets verksamhet och vidgår den tidsbestämda
nödvändigheten av de former, vari dessa yttre förutsättningar skapades,
kan man ej erkänna den principiella motsättningen mellan de egenskaper,
som författaren kallar »mycket världsliga» men som dock icke äro
annat än utpräglad praktisk duglighet, och vad han kallar »religiöst
sinnelag, andliga intressen och begåvning för prästkallet». Detta
innebär ingalunda något försök att förneka eller överskyla egoismen,
hänsynslösheten, missbruket, där de möta i kyrkans — liksom i varje
mänsklig institutions — historia. Men om skulden får falla på sin rätta
plats, på de enskilda, som missbrukat sin ställning, ändras
perspektivet på samfundsföreteelserna.
Därmed vidgas också innebörden av den »prästaristokratiens» växande
isolering från folket, vilken professor Suolahti synes vilja härleda ur
den antagna oförenligheten mellan prästens kall och de egenskaper,
som skapa även yttre framgång. Naturligtvis ha såväl
intressekonflikter som enskildas fel och ofullkomligheter bidragit till denna
isolering. Men den är framförallt en följd därutav, att det ledande
prästerskapet kom att tillhöra de befolkningsskikt, som ej rymdes inom
det gamla bondesamhällets trånga värld. För prästerskapets del kommer
därtill den kanske konstantaste av alla historiska företeelser, den
ständigt återvändande motsättningen mellan det religiösa livets inre
förnyelse och de förvaltande och reglerande institutioner, som få på sin
lott att även genom organisation och ämbetsmässig, yttre ledning omdana
samfundslivet efter de religiösa genombrottens landvinningar. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
