Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Nyare personhistoria. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 221
märklighet, som skall prägla en sådan, fortsätter hon: »han var t. o. m.
vad vi på modernt språk kalla en neurasteniker. — — Livets
lyckoföreteelser bli hägringar för honom, vilka han åser som sådana.–––
Han vill överhuvud icke gifta sig, han är utan att kanske själv veta
det en upplysningsadept, en negativ idealist, en voltairean – en
modern människa». Det citerade är blott brottstycken, läsaren kan finna
hela uttolkningen å s. 353 i den nu publicerade delen. Anmälaren
låter den helst tala för sig själv men kan ej undertrycka
anmärkningen, att det är underbart enkla fordringar, som här ställas för att
man skall komma i åtnjutande av det tvivelsutan högst
eftersträvansvärda epitetet »modern människa». För oss, som icke hoppas och
kanske icke ens åstunda att förvärva det, står det skäligen klart, att
Fersen var en sällsynt förträad, både subjektivt och objektivt
intresselös hovman, vars enda betydelse är, att han under sitt växlande liv
kom i riklig beröring med verkligt märkliga människor och stundom
spelade med vid innehållsrika situationer; en förträfflig människa och
fulländad hedersman efter Tanden regimes moralkodex, egoist,
njut-ningslysten och fåfäng enligt en senare tids mera borgerliga
åskådning. Därför ligger också det betydande intresset hos hans dagbok
— bortsett från dess mycket stora negativa förtjänst att ha skingrat en
romantisk nimbus — i det exakta protokollerandet av vad han
upplevde och förnam. Detta värde är så pass stort, att fortsättningen
livligt är att önska. — Till det sagda må läggas, att Quintin Crauford (1.
Grawford), vilken i dagboken mest skymtar som en löjlig och odräglig
människa, narraktig nog att tycka illa vara att Fersen, samtidigt som
han flitigt njuter av den rike engelsmannens gästvänskap, också
tillägnar sig favörer av dennes äventyrliga älskarinna Eleonore Sullivan,
torde varit förtjänt av någon upplysande kommentar.
Encyklopedi-ernas korta notiser om honom synas ange, att han icke var alldeles
ointressant.
Från sin vistelse hemma vintern 1794 — 95 kan Fersen ej låta
bli att skryta med det uppseende, som hans eleganta uniform och
ståtliga hållning gjort på damerna — han tiger med vad ryktet om
hans amorösa bedrifter därvid bidragit. Bland sina beundrarinnor
nämner han särskilt »la petite», vars enträgna efterhängsenhet han
försäkrar sig ha mött med artigt avböjande kyla. Utgivarinnan har
tolkat beteckningen som gällande hertiginnan av Södermanland,
sedermera drottning Charlotte, sannolikt med rätta. Otroligt är heller icke,
att den klarögda och livliga furstinnan var litet intresserad av Fersen,
men knappast har det varit fråga om någonting av djupare art.
Naturligtvis icke för moralens skull på en tid, då fribryteri mellan könen
nästan hörde till god ton. Men för drottning Charlotte var det
alltid intressantare att veta, vad hennes medmänniskor hade för sig, än
att själv spela någon roll, och därför är det tillåtet gissa, att det
snarast var Fersens med menande viskningar omordade hemligheter
från Versailles och Trianon, som hon ville åt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
