Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Nyare personhistoria. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 LITTERATUR
Ludvig XVLs och Marié Antoinettes Frankrike, förvärvade honom
faderns förtjänster samt hans egen ståtliga apparation och hans ut i
fingerspetsarna korrekta världsmannaväsende en förmånsställning,
vilken blev lika mycket omtalad som avundad. Här blev han en av
dem, för vilka den verkliga världen slutade med Versailles’
råmärken; där utanför funnos några matta, i grunden högst
ointressanta filialer vid andra hov samt brokiga hopar av så kallat folk,
rätt pittoreska att se på från vagnshörnet men ibland ledsamt
besvärliga eller rent av fräcka i sina pretentioner. Det kan icke
förvåna, att han var fullständigt desorienterad, när revolutionen 1789 så
totalt sönderslagit hans världsbild. Men icke kunde det komma ifråga,
att han ändrade sin åskådning, därför att »fala hopar och deras
falare huvudmän» till en tid triumferade! Det måste väl i alla fall
finnas en försyn, som förr eller senare återställde det enda
förnuftiga samhällsskicket och gav de oförskyllt lidande en härlig
upprättelse! Tills det ögonblicket kom, var det att med bevarad värdighet
hålla ut i eländet, förakta packet och göra sig tillvaron så pass dräglig,
som omständigheterna kunde tillåta.
Med sådan högst enkel livsfilosofi blev Axel von Fersen densamme,
när han i Bryssel avvaktade och mottog underrättelsen om sin
drottnings oundvikliga blodiga död, när han irrade omkring på resor
i Tyskland, till Sverige, till Wien, när han längre fram brukades i
diplomatisk tjänst, och när han slutligen som riksmarskalk stod i
spetsen för Gustav IV Adolfs stela och glädjefattiga hov. Han var
alltjämt densamme, när han den 20 juni 1810 satte sig i galavagnen
för att leda den avlidne kronprins Karl Augusts liktåg och så själv
mötte sitt hemska öde. Men hur förmånlig har icke just denna
rysliga slutkatastrof varit för hans minne! Den triumf, som livet
icke förunnade honom, gav döden, ty hans namn gick till eftervärlden
som revolutionens och folkyrans svurne, principfaste fiende, först och
främst som den olyckliga Marie Antoinettes lojale och ädle riddare,
till sist drabbad av ett martyrium ej mindre uppskakande än hennes.
Fastän denna vackra bild icke är helt och hållet falsk, så är den
likväl i viktiga punkter förskönad och har endast kunnat hålla sig
så länge, därför att man allenast sett Fersen utifrån och fastnat för
den prydliga fasaden. Insidan av hans väsende kunde visserligen
redan tidigare icke undgå vaken iakttagelse men har först blivit
närmare känd genom professor Alma Söderhjelms publicering av Fersens
dagbok. Denna publikation har på sina håll beklagats som en
indiskretion; historieforskaren kan endast vara tacksam för den
korrigerande upplysning, som härigenom givits.
Den i tidens historia utmärkt sakkunniga utgivarinnan är utan
fråga ytterst lojal mot bokens huvudfigur — d. v. s. Fersen, ty alla
andra, är det så martyrdrottningen själv, äro för honom gestalter i
andra planet. Hon har försökt sig på att förläna honom ett djupare
psykologiskt intresse genom att försäkra, att »trots sin
hovmannaupp-fostran och sin benhårda konservatism i politiska ting var Axel
Fersen till sin natur en modern typ». För att närmare utföra vad av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
