Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Till tioårsminnet av Tammerfors’ erövring. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL TIOÅRSMINNET AV TAMMERFORS’ ERÖVRING 253
klar insikt orn, vad denna svenska frivillighet rent praktiskt
skulle komma att betyda, en insikt som besannade sig och som
bestämmande medverkade till hans mening om sin skyldighet som
värnpliktig man. »Var man behöves», det var hans
mobiliseringsorder, ofrånkomlig därför att den syntes honom given både
i det levande förflutnas och framtidens namn. Det gällde att
rädda Finland som bålverk mot öster; där fick ingen svika. Och
än mer. Blott genom att fylla de krav, läget i Finland ställde
och läget i Sverige ännu gav möjlighet att fylla, kunde våra
ärvda försvars- och kulturuppgifter, det djupa sambandet, det
gemensamma ansvaret, med Finland bärgas. Man måste — för
att återskänka dessa tankar deras ursprungliga styrka och eld
— se dem mot bakgrunden av ett väntande, i sanning mer än
vanskligt fälttåg, och minnas, att i fråga om vådan, vidden och
ovissheten i detta krig var åter Olof Palme klarsyntare än många
kring honom, som talade om militärpromenader o. d. Men just
därför syntes honom blott håglösheten kunna viska
»att striden är för hög för er förmåga,
och att den kämpas ut väl er förutan».
Mången frivillig från Sverige kom med mindre vägande ränsel
och fattade geväret med lättare sinne än denne hjältemodigt
beslutne infriare av sin ungdoms löften. En och annan ganska
utpräglad äventyrare stod vid hans sida i de präktiga resliga
leden med deras växlande brokiga utrustning. För de flesta var
plikten klar men mera oreflekterad. Sveriges ära och framtid
var med i Finlands strid; äventyrshåg och rättfram fosterländsk
ansvarskänsla och manande, levande forntidsarv växte till ett
hos skolgossen och hos furiren. Så stodo de i ledet under sin
uleåborgska fana, den tappre, lugne löjtnant Bennich Björkman,
Sievers, Andersson från Borlänge, Styrbjörn Stedingk — nej, det
skulle föra för långt att gå igenom hela den långa listan av de
stupade, men ännu ett namn må nämnas, Gunnar Jägerskiölds.
Han hade just avslutat sina juridiska studier och hade sin första
anställning vid en sydsvensk domsaga, då kriget bröt ut.
Gunnar M. Silfverstolpe har nyligen i Argus (1928, h. 7) alldeles
utmärkt tecknat hans vackra bild. Ingen som minnes honom, kan
väl neka till att han var en av dem, för vilka livet tycktes ligga
alldeles särskilt lockande och lätt och öppet med inånga
möjligheter. Men det tog honom in i sin hjältesaga. Krigsbudet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
