Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Till tioårsminnet av Tammerfors’ erövring. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254 AXEL BOETHIUS
kom; hans släkt var från Finland, och med några enkla ord
om ärvd och självklar plikt lämnade han det hela. Han hann
föra en framgångsrik patrull, i vilken även Styrbjörn Stedingk
deltog, fram emot Tammerfors och bland annat skaffa ledningen
en viktig uppgift om, att gatorna i Tammerfors’ östra delar voro
barrikaderade (jfr Douglas, sid. 434). I sin första stora strid
stupade han, som han själv med ljust mod kände det, »för äran
och fosterlandet» — en ny i raden efter bröderna Ramsay och
von Schwerin.
Det som här sagts är ord för ord knutet till minnen av samtal
vid lägereld och bivuak under Svenska brigadens tid i fält,
samtal då mellan skämt, praktiska bestyr och trätor en Olof Palme,
en Walter Hulphers och andra togo ledningen. Präktiga
även-tyrarprofiler och bedrifter saknas ingalunda i den lägerbilden.
Men den gör sig en flack och platt och verkligt orealistisk bild
av truppen, soni ej förstår att dess hållning och mod som
enhet och helhet präglades av de tankar som ovan antytts. De
voro — vid all växling i öden, stånd, tänkesätt och mundering
— det stora gemensamma, som gav en särskild värdighet åt
mannarna, då de buro brigadens blågula färger på armbindeln.
Jag skulle kunna belysa det med än flera namn ur förlustlistan,
men närmre än med namn och data kommer man Olof Palmes
och hans stupade kamraters soldatmässiga syn på sin strid och
sin sak genom att hänvisa till den utredning forskningen
före-bragt om förloppet och betydelsen av de drabbningar, där de
gjorde sin stora insats, buren av fast förvissning att de stodo
på en plats, där de behövdes, och som deras fosterländska plikt
och arv anvisade dem.
Det finns redan en högst avsevärd litteratur om sista finska
kriget. Åren närmast efter 1918 utgåvos en hel rad krigsminnen,
ofta med historiskt material av vikt. Denna litteratur har i fjol
fått ett värdefullt tillskott genom volymen När Finlands öde
avgjordes (Helsingfors. Söderström & c:o. 154 sid. Fmk. 50:—).
Det är skildringar från frihetskriget, som börja med dess
sagolikt djärva första dagar och spänna över hela fronten från Åland
till Karelen, skildringar av finländska och svenska deltagare i
ledande ställning, inledda av en hälsning från general
Mannerheim, där mången soldat från hans armé skall igenkänna klangen
från hans ofta glänsande stiliserade, för andan inom armén myc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
