Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Första kammar-frågan. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSTA KAMMAR-FRÅGAN 335
ständighet även är en politisk tillgång. De som i alltför hög grad
frestas av ett riksdagsarvodes härligheter, kunna icke alltid visa
den nödiga politiska självständigheten gentemot pockande
partiledningar och valmanskårer. Då man understundom hos Första
kammaren trott sig märka en mera rakryggad personlig hållning
gentemot starka krafter av olika slag, så kan väl detta, åtminstone
till någon del förklaras därav, att dess medlemmar även kunna
låta bli att vara riksdagsmän. Inom Andra kammaren finnes det
alltid medlemmar, för vilka ett avsked från mandatet skulle
betyda en svår ekonomisk kris. Att detta läge icke kan vara
gynnsamt för det fria, sakliga bedömandet av uppkommande frågor,
ligger i öppen dag.
Ännu i maj 1926, på tröskeln till konseljen, förklarade också
den nuvarande statsministern: »Det är ... uppenbart, att om man
stryker alla censusbestämmelser har man anledning befara, att
denna kammare ur kvalifikationssynpunkt skulle komma att stå
under andra kammaren» (F. K. 1926, nr 35, s. 19). Under
anslutning bl. a. av trenne av sina nuvarande kolleger gjorde
statsministern sig då till tolk för den uppfattningen, att
valbarhets-census icke skulle borttagas utan att ersättas av andra garantier
för Första kammarens kvalitet. Han gav denna gång en fullt
försvarlig motivering för den kompensationspolitik i Första
kammarfrågan, som nämnda år inleddes av vår riksdag.
När den Ekmanska ministären vid årets riksdag föreslog det
omstridda valbarhetsstreckets borttagande, så hade man alltså
anledning vänta, att den samtidigt skulle tillgodose den
kvalifikationssynpunkt, varom ministärens chef talat så bestämda ord år
1926. Ministären fortsatte också den det året inledda
kompensa-tionspolitiken, men den ansåg sig kunna utbyta valbarhetsstrecket
— icke mot en annan kvalitetsgaranti, utan mot en förstärkt
garanti för kammarens kontinuitet. Ministären föreslog nämligen
en begränsning av upplösningsinstitutets användning gentemot
Första kammaren. Detta utgör, såsom uppenbart torde vara,
icke en naturlig kompensationspolitik, ty det är klart, att en
försämrad kvalitet icke kan kompenseras av en förstärkt kontinuitet.
Redan Första kammar-sakkunnigas liberala reservanter hade
varit inne på tanken att begränsa möjligheterna till Första
kammarens upplösning. Förutsättningen för en upplösning skulle
enligt dessa alltid vara en itererad beslutskonflikt mellan
kamrarna, varvid Andra kammaren tvenne gånger i rad fattat samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
