Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Demokratiens övervinnande. Av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEMOKRATIENS ÖVERVINNANDE
AV FIL. DR RUTGER ESSÉN
Den fulla politiska demokratien, som ännu för en generation
tillbaka i mycket kunde betecknas som en framtidsdröm, är
nu en välbeprövad verklighet. Den allmänna rösträttens
tillämpning vid utseendet av folkrepresentationen eller en del därav kan
ju i och för sig icke anses konstituera den fulla politiska
demokratien. Härför kräves även att demokratiens »folkvilja» utan
mera betydelsefulla legala hinder eller dröjsmål får göra sig helt
och fritt gällande genom hela statslivet. I denna egentliga
bemärkelse är även den västeuropeiska demokratien en rätt färsk
företeelse. I England kan dess slutliga seger anses markeras av åren
1911 och 1918 (Parliament Act och Representation of the People
Act), i Frankrike får demokratiens genombrott visserligen
förläggas ett par årtionden tidigare, men i Skandinavien och framför
allt i Centraleuropa infaller denna etapps uppnående först under
det stora kriget och senare.
Av en äldre generations förgrundsfigurer i striden för
demokratiens genombrott befinna sig ännu många i full politisk aktivitet.
Deras tidigare kamp för demokratiens seger hade varit
huvudsakligen negativt motiverad. Demokratien skulle, hade man hoppats,
visa sig fri från alla fåtalsväldets brister, den skulle reagera mot
varje maktövergrepp samt framträda som upplyst, tolerant,
fri-hetsälskande och fredlig.
Sedan den europeiska samtiden nu vunnit en rätt omfattande
erfarenhet av demokratiens verkliga väsen, höras mindre ofta
uttryck för dessa Ijiusa förhoppningar. Demokratien motiveras i
stället i allmänhet såsom »det enda möjliga moderna
regeringssättet». Entusiasmen är i stort sett försvunnen, även
demokratiens ivrigaste apostlar medgiva att den kräver »uppfostran», och
de som för sin sinnesjämvikt ovillkorligen behöva en politisk
Messiastro förankra numera sina oklara framtidsdrömmar hos
kroppsarbetareklassen, »proletariatet», i vars sköte på något
mystiskt sätt skola dväljas nya skapande krafter, obefintliga inom de
övriga samhällsklassernas led.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
