Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Demokrati och regeringsmakt. Av Tom Forssner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386 TOM FORSSNER
icke, såsom man hoppats, med någon nödvändighet medföra det
alla längta efter — starka regeringar. Man spanar förgäves efter
sådana. Folkmajoritetens förtroende vill ingenstädes infinna sig,
knappast minoritetens. Regeringarna bygga antingen på löst
hoptimrade koalitioner, vilkas olika grupper bevaka varandra med
utpräglad misstro, eller också representera de endast någon mindre
mellangrupp och ha att lotsa sig fram mellan stora, fientliga
partiers Scylla och Charybdis. Båda situationerna äro ungefär lika
obehagliga, i synnerhet när regeringen icke i och för sig har någon
synnerlig auktoritet. Initiativet stäckes och handlingskraften
förlamas.
Dessa förhållanden ha framkallat allmän missräkning och
allmän oro. I det längsta söker man förklara eländet med att
den i och för sig förträffliga demokratien blivit illa utförd i
praktiken, att systemet är på något sätt felkonstruerat. Nästan alltid
menar man då, att det icke medför, att den tekniska
parlamentarismen funktionerar oklanderligt. Man skyller över allt på
den starka partisplittringen, som omöjliggör den uppdelning av
medborgarna i två stora politiska huvudgrupper, som ansetts
vara en lycklig, stundom en nödvändig förutsättning för
parlamentarismens trivsel. Även om detta resonemang vore riktigt,
kan jag icke se, att det innebär någon tröst. Om ett
regeringssystem är livsdugligt eller ej, lärer väl bero på, om det kan
lyckligt funktionera inom folket sådant det verkligen är. Att
parlamentarismens svagheter i moderlandet England blivit uppenbara
ungefär samtidigt med socialdemokratiens framträdande som en
maktfaktor att räkna med, torde icke heller främst bero på, att
man härigenom fått ett tredje parti. Det har tidigare funnits både
ett tredje och ett fjärde parti och dessutom mäktiga särgrupper
— man behöver blott tänka på irländarna. Huvudanledningen
är nog den, att med socialdemokratien ha i det engelska politiska
livet brutit in starka strömningar, som återfinnas långt utom
socialdemokratien, gående rakt emot den anda, som uppburit
parlamentarismen.
Trots missljuden från moderlandet och den verkliga olåten
från dotterländerna, synas egendomligt nog de flesta demokrater
in i det sista kunnat undertrycka varje tvivel på, att
parlamentarismen är ett naturligt, jå, nödvändigt utslag av demokratien,
ägnat att på samma gång förädla och befästa densamma.
Härutinnan har man i sin naivitet gått ända därhän, att man trott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
