Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Lantbrukets bristande räntabilitet. Av Gunnar Myrdal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470 GUNNAR MYRDAL
är meningslös, om man inte tar riktiga hänsyn till vad det skulle
kosta att odla dessa marker och i vad mån odlingen verkligen
skulle vara räntabel. Man kunde ha tillagt, att läget tvärtom är
det, att man skulle kunna göra en uppskattning av hur stor del
av Sveriges nu odlade jord, som det inte längre lönar sig att odla.
Kritiken emot det offentliga livets funktionärer, att de ofta
resonera alltför tekniskt om ekonomiska problem, är i detta och väl
i de flesta fall fullt befogad. Men man hyser i allmänhet en
omotiverat hög föreställning om de enskilda företagarnas
rationalitet, och utan denna förutsättning skulle det för visso vara
betydligt svårare att få teorien om jämviktsprisbildningen att gå
ihop.
Kontentan av det sagda skulle alltså vara denna, att det i
motsats till vad man ofta antager inte finns någonting i själva
prisbildningsprocessens natur, som garanterar full förräntning på
lång sikt av jordbrukskapitalet. Äro, som jag tror, lantbrukarna i
allmänhet optimistiskt lagda såsom affärsmän, och äro de för
ensidigt tekniskt inriktade och för föga ekonomiskt kalkylerande,
så kommer i alla tider, goda som dåliga, jordbruket att vara
ir-räntabelt. Förändrade ekonomiska förhållanden förändra
visserligen egendomsvärdena. Men egendomsvärdena ställa sig alltid
för höga. Och jordbrukarna sköta alltid sin jord »för bra».
Resultatet är att jordbruket aldrig bär sig.
För närvarande äro naturligtvis egendomsvärdena fallande.
Från många synpunkter kan detta förhållande betraktas såsom
olyckligt. De fallande egendomsvärdena undergräva
jordbruksföretagarnas ekonomiska styrka. Den sjunkande intensiteten
sänker jordbrukets arbetsefterfrågan och trycker
lantarbetarlönerna. Hyser man den uppfattningen, att den jordbrukande
delen av landets befolkning är dess sunda kärna, så kan man
mycket väl känna sig föranlåten att begära ett effektivare
tullskydd för jordbrukets produkter. De stegrade prisen på dessa
produkter skulle emellertid betalas av andra samhällslager. I
vad mån fördelarna skola anses uppväga nackdelarna, är en
fråga, som ytterst bottnar i subjektiva värderingar av vad som
skall hållas för önskvärt. Det är en rent politisk angelägenhet,
om vilken tills vidare blott skall sägas, att den åtminstone icke
låter lösa sig med ledning av några slags nationalekonomiska
principer.
Emellertid, vilket tullskydd än jordbruket får och vilka pris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
