Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - En märklig essaysamling. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 499
bryter ny mark, ger oss åter sammanhangen där våra stora klassiker
höra hemma — men en forskning vars fara det är att förfalla till
bullrande, anspråksfullt, nästan obligatoriskt hypotesmakeri, till att öppna
klassikerna blott för att finna bevis för sina teser och att förlora den
sakliga och språkliga common sense och säkerhet som blott det lugna
litteraturstudiet kan ge. För andra forskare är huvudintresset just detta
ingående studium, den vittra ron och förtrogenheten med de
ovärderliga litterära skatter vi ha, strävan att verkligen fördjupa sig i dem.
Monumentalt företrädes detta studium i dess givna samband med
språklig kunskap, saklig lärdom och insikt i metrik i WilamowhVs upplaga
av Aristophanes’ Lysistrata (Berlin 1927). Programmet är också
ypperligt formulerat i inledningen (sid. 5 ff.). Om denna sorts
njutningsrika, språkligt och sakligt väl förberedda läsning av antik litteratur
vittnar — liksom översättningarna — var sida i Ivar Harries bok. Här
möter man verkligen en forskare som med kärlek, intelligens och
sprudlande livfullt intresse försjunkit i studiet av sina klassiker. Det är för
mig det starkaste intrycket av boken, och det är med fröjd man hälsar
att denne fantasirike, grundlige läsare också i högsta grad har
skriftställarens förmåga att elegant och levande återge sina intryck och sin
lärdom. Harries stil är verkligen medryckande och ofta träffsäker,
stundom konstnärlig; man läse till exempel sidorna 39 ff. om Solons
dikter om livets njutningar och jämföre med deras osökta och enkla
smakfullhet alla klumpigheter, som skrivits om den saken. Den
kulturhistoriska miljön tecknar Harrie med värme och konkretion — här
spårar man en utmärkt saklig skolning — men vid hans försök att
med stark förenkling insätta saker i kända kategorier skulle jag vilja
undanbe mig »Herran Apollon» o. d. Och som en genklang av
studentårens ceremoniösa och pompösa gyckelton stör mig även det pretiösa
nämnandet av stora mäns titlar i vissa starkt betonade sammanhang:
Doktor Martin Luther o. s. v.
Harrie har, jag upprepar det, den icke alldeles vanliga förmågan att
intelligent och lugnt läsa sina klassiker från pärm till pärm och
generöst göra en delaktig av lektyrens vittra fröjd. Man läse, åter, hans
praktfulla referat av Aischylos’ tragedier! I sanning, denne författare
är en ovärderlig bekantskap för en var, som vill komma källorna nära!
Den ovan gjorda antitesen mellan ingående fördjupat
litteraturstudium och mera vittfämnande sökande är emellertid naturligtvis en
typologiskt renodlande konstruktion. Framhävandet av vad som i
främsta rummet fängslat mig i Harries bok, den intensiva läsningen
som i sällsynt grad låtit honom inifrån förstå och ge liv åt de gamla
författarpersonligheterna, får ej bortskymma, att Athenare jämväl
rymmer väl gjorda, originella överblickar av de allmänna
sammanhangen. Harrie visar sig mycket förtrogen med den moderna
forskningen. Hans eget ståndpunktstagande till dess resultat söker — i
överensstämmelse med den allmänna läggning som röjes i denna bok — i
regel med lycklig säkerhet det huvudsakliga, fasta. Jag kan till
exempel hänvisa till överblicken av Athens äldsta historia i Solonbiografien
som ett utmärkt prov, utmärkt både genom sin klara åskådlighet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
