Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 5 november 1928 - Regeringen och arbetsfredsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR
Stockholm den 5 november 1928.
Det enda, som vid det här laget finns kvar av de
mång-ordade »parlamentariska» principerna i vårt statsliv,
är väl uppfattningen om att Kungl. Maj :ts regering måste stå på bästa
möjliga fot med riksdagen. Följaktligen böra riksdagspartierna vara
regeringarnas rekryteringsfält. Under de sista åtta åren ha vi också haft
ministärer med personlig] förankring hos sagda partier;
riksdagsutskotten ha varit depåer för departementschefer. Då emellertid intet av
partierna äger majoritet i någondera kammaren, ha regeringarna städse
befunnit sig i minoritet. Den nya högerregeringen bildar härutinnan
intet undantag. Varnad av den Tryggerska regeringens besvikelser har
den Lindmanska ministären vid sitt framträdande icke heller uttalat några
förhoppningar om »samförstånd» eller utlovat »lösningar» av vissa
frågor. I sin programförklaring lägger den i stället tonvikten på betydelsen
av samverkan och utfäster sig allenast att tillvarataga rikets yttre säkerhet
under fredens hägn och dess inre säkerhet under lagens värn samt att
främja näringslivet och underlätta den produktiva verksamheten. Det
räcker ett långt stycke, ty i den formeln inbegripes i själva verket varje
riksstyrelses egentliga uppgift. Genom sin personligen högt kvalificerade
sammansättning och sina förbindelser med de ledande skikten på det
svenska samhällslivets olika områden torde också den nya ministären ha
större möjligheter än sina närmaste föregångare att bedöma de politiska
spörsmålen ur vidare och sakligare synpunkt. Som högsta myndighet
inom den statliga administrationen har den därför hälsats med uppriktig
tillfredsställelse. Den styrka, som härflyter ur denna ställning, behöver
också ministären för att stärka sin position i riksdagen, där herr G. G.
Ekman onekligen hade det bättre förspänt genom sin vågmästarechans
att stödja sig på hoppande majoriteter.
Om sålunda den Lindmanska regeringen kommer att följa den kurs,
som den måste, men icke den, som vederbörande helst ville, så lärer den
med desto större intresse kunna ägna sig åt uppgifter, som ännu icke
helt partistämplats. En sådan utflykt utanför programmens palissader
var den passus om arbetsfreden, som förekom i regeringsförklaringen.
»Av särskild betydelse», heter det där, »är stärkandet av
samhörighetskänslan mellan företagare och arbetare, den förnämsta förutsättningen
Regeringen oeh
arbetsfredsfrågan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
