Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 5 november 1928 - Regeringen och arbetsfredsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
506 DAGENS FRÅGOR
för ökad arbetsfred och därigenom för tryggare levnadsförhållanden».
Denna sats blev från början mycket uppmärksammad och rönte till
sitt syfte livligtt gillande från alla sidor utom från kommunisterna, för
vilka den s. k. klasskampen främst uppenbarar sig i ofreden på
arbetsmarknaden och som icke vilja undvara ett så utmärkt agitationsämne
som de öppna eller latenta arbetskonflikterna. Programuttalandet ifråga
var onekligen — och förmodligen också med avsikt — hållet i
synnerligen vaga ordalag, men just därför kunde en nationell och medborgerlig
samling ske på denna allmänning.
Man undrade blott, på vilket sätt och under vilka former regeringen
ämnade förverkliga sin goda vilja. Med tanke på de senaste händelserna
i England talades det om en svensk mondism, medan man också
diskuterade utsikterna till ett förnyande av den s. k. arbetsfredsdelegationen.
Att regeringen inom kort ämnade övergå från ord till handling, stod
klart, helst som man visste, att socialminister Lubeck sedan flera år
tillbaka velat nalkas arbetsfredsproblemet från denna så att säga
mänskliga och psykologiska sida. Härpå fick man tre veckor efter
regeringsskiftet bekräftelse genom en indiskretion i tidningen Social-Demokraten,
som yppade konturerna av socialministerns blivande aktion. Denne
framlade då för offentligheten huvuddragen av sin plan att i slutet av november
månad detta år sammankalla en konferens av arbetsgivare och arbetare
»för överläggning om åtgärder att varaktigt främja arbetsfred och ökat
samförstånd inom landets näringsliv». De närmare detaljerna voro ännu
icke fastställda utan skulle bli föremål för senare överväganden med
representanter för de båda intresserade parterna m. fi. Konferensen
skulle emellertid bli offentlig och icke beröra aktuella avtalstvister.
Ledningen inom Svenska arbetsgivareföreningen och
Landsorganisationen hade ställt sig sympatiska mot förslaget. Av socialminister
Liibecks intervjuuttalanden till tidningarna framgick i övrigt, att
han föreställde sig, att de redogörelser, som vid konferensen skulle
kunna lämnas om huru man inom åtskilliga industriföretag i vårt land
ordnat sig med arbetarna, skulle kunna mana till efterföljd, varvid det
även vore av värde att höra arbetarnas uppfattning.
Socialministerns principiella grepp på uppgiften synes riktigt och
behjärtansvärt. På ärligheten i hans uppsåt är intet tvivel tillåtet. Det
är lyckligtvis icke heller så, att motsättningen mellan arbetsgivare och
arbetare i vårt land består däruti, att vederbörande känna sig stå på
olika sidor om en barrikad. För det första äro de svenska arbetsgivarna
liksom hela vårt folk resonliga till sitt sinnelag, och arbetarna äro varken
i socken eller ens i helg »marxister», som betrakta sina överordnade i
arbetet som »utsugare» och »förtryckare». Det patriarkaliska systemet
med husbönder och tjänare är sedan en mansålder avskrivet inom den
svenska industrien, och Ford-andan från Detroit med sitt upplysta
envälde är som bekant oförenlig med den konstitutionella ordning, som
kollektivavtalen, med sin garanti för arbetarnas inflytande på löne- och
arbetsvillkoren, innebära. Inom ett företag måste ju råda befälsrätt och
lydnadsplikt, varförutan allt slags samhällsarbete vore ogörligt, och som
dessutom icke saknas i organisationer med så demokratiskt styrelse-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
