Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 5 november 1928 - Fransk antiklerikalism och klerikalism på krigsstigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samlingsministärens radikala medlemmar skulle ha i budgetförslaget insmugglat ett
par lagändringar av den allra största räckvidd. Ibland tillfogas, att
detta förmodligen skett efter hemliga förhandlingar med Vatikanen,
som därvid skulle genom vissa löften av större eller mindre
utrikespolitiskt värde ha skaffat sig tillfälle att rikta ett ödesdigert hugg mot
Emile Combes’ antiklerikala lagstiftningsresultat. Combismens ännu
kvarlevande veteraner rista i förmodligen uppriktig sorg sina
huvuden, och deras mera praktiskt anlagda partivänner fröjdas samtidigt
över att ha återfunnit en fordom beprövad enighetsformel för det i
de flesta andra frågor söndrade partiet, nämligen den antiklerikala
indignationen. Nästa steg var att på partikongressen i Angers i en
välljudande kraftordsresolution slå fast denna formel i hopp om att
socialdemokraterna såsom principiella motståndare till »klerikalism»
och »reaktion» skola följa exemplet och den gamla kartellen mellan
radikaler och socialister därmed skall återställas. Målet för denna
kartellmobilisering var naturligtvis att, när det finansiella läget nu
tyckes vara nog tryggat, »krossa den skändliga», d. v. s. störta
ministären Poincaré på en till största möjliga dimensioner uppblåst
antiklerikal stridsfråga.
Två förpostfäktningar ha redan utkämpats och utfallit till Poincarés
förmån, den ena i finansutskottet, som vägrade lösgöra de båda
omstridda artiklarna från budgeten i övrigt, den andra i pressen, varvid
radikalerna ej lyckades skrämma Poincarés radikala kolleger till avgång.
Därefter följde den oppositionella uppmarschen på radikalernas
partikongress i Angers, där Poincarés fiender Daladier och Caillaux voro
de tongivande.
De båda budgetartiklar, som åstadkommit så mycket buller, äro
onekligen rätt anmärkningsvärda. Enligt artikel 70 skall regeringen
bemyndigas att genom dekret tilldela lagligen upprättade kultföreningar
vad som ännu icke anslagits för andra ändamål av den fasta och
lösa egendom, som tillhört »de forna offentliga kultanstalterna».
Artikel 71 gör ett likartat medgivande till de missionerande
kongregationernas förmån. Sådana kongregationer, vilka före nyårsdagen 1930
anhållit om auktorisation för en del för deras missionsarbete
behövliga anstalter, skola kunna få åt sig provisoriskt anförtrodd
förvaltningen av ägodelar, hörande till de upplösta kongregationernas
likvidation. Dylik auktorisation kan, om de ej uppfylla stadgade villkor,
återkallas genom dekret och blir för övrigt ej definitiv förrän genom
eventuell ändring i 1901 års lagstiftning.
Poincarés motivering för artikel 70 går ut på önskvärdheten av att
»med bibehållande av skilsmässan mellan stat och kyrka konsolidera
den religiösa freden i landet». I själva verket betyder åtgärden en
återgång, i den utsträckning en sådan numera är möjlig, till
Waldeck-Rousseaus ursprungliga syfte med 1901 års lag. Då förbjöd påven
upprättandet av de i lagen förutsatta kultföreningarna. Vatikanen har
sedermera låtit sitt motstånd på detta område falla, och sedan 1923
finnes ett av Conseil d’État gillat och i Rom godtaget reglemente för
dylika kultföreningar, som också på vissa håll börjat träda i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
