Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 5 november 1928 - Fransk antiklerikalism och klerikalism på krigsstigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verksamhet. I Poincarés motivering lockas nu sparsamhetsvännerna med
att en del kyrkors överlåtande till de nya kultföreningarna fritager
de världsliga kommunerna från ofta rätt dryga underhållskostnader,
vilka i stället överflyttas på kultföreningarna. Motiveringen till artikel
71 är väsentligen av utrikespolitisk karaktär. Franska missionärer
voro fordom bärare av fransk kultur och franskt politiskt inflytande
t. ex. i kolonierna, i Syrien o. s. v. Då de missionerande
kongregationerna utdrevos av Combes, blev därav en ofrånkomlig följd, att
det franska inslaget i dessa ordnars missionspersonal småningom i
hög grad försvagades. T. o. m. i en fransk koloni sådan som
Madagaskar ha amerikanska salesier och italienska trinitarier måst
insläppas för att hålla uppe det för staten nyttiga missionsarbete, som
franska krafter ensamma förut förmått uppbära. Konkurrensen i
Levanten från italiensk sida understrykes ej särskilt i motiveringen, men
man vet, att den spelat en ej oviktig roll vid regeringens
positionstagande. I en utskottsrapport av Maurice Barrès av år 1923
påpekades, att den franska missionen för sin fortsatta existens
oundgängligen behövde rekryteringsanstalter, vilo- och ålderdomshem m. m.
i hemlandet, och det är därför Poincaré och Briand nu vilja öppna
dörren på glänt för de missionerande kongregationerna och tilldela
dem några smulor från det stora likvidationsbordet. Även här gäller
det återgång till Waldeck-Rousseau. Denne tänkte sig fortvaro i
Frankrike av noggrannt övervakade, icke politiserande kongregationer, men
denna tanke förvrängdes av Combes, som 1903 slog in på taktiken att
vägra all auktorisation och senare fick parlamentet med sig för denna
taktik.
Det förefaller onekligen en utomstående rätt besynnerligt, att så
betydelsefulla förändringar i en ur heta lagstiftningsdebatter
framgången regeringspolitik skola genomföras budgetvägen. I
finansutskottet hakade också socialister och en del republikaner upp sig härpå.
Chappedelaine (utskottets radikale generalrapportör) och Ernest Lafont
(socialist) protesterade häftigt mot insmugglandet i budgeten av förslag,
som »djupt modifierade den allmänna lagstiftningen och upprullade
politiska frågor av högsta vikt». De trodde sig också ha funnit, att
förslagen hade högerursprung och fördolts för de radikala ministrarna,
främst för Herriot. Denne intervjuades och svarade rätt dunkelt:
artiklarna hade ej varit föremål för debatt i ministerrådet, och
partivännerna borde ha förtroende till honom. När frågan omsider kom
före i ministerrådet, avhördes emellertid ej några radikala
ministerprotester. Det hade under tiden utrönts, att saken, åtminstone
rörande artikel 71, varit uppe redan 1926 i en ministär Painlevé, där
vänsterradikalen Malvy hade säte, samt att den även varit på tal i fjol i
Poincarés ministär, fastän man då, för att ej förlänga budgetdebatterna,
lät den ligga till sig. Ingen av de tre fackministrar, som haft med
förberedelserna att göra, nämligen finansministern Poincaré,
inrikesministern Sarraut och utrikesministern Briand, hörde till kabinettets
högersida, och Sarraut var t. o. m. en ledande radikal. Däremot
tyckes det ha tillgått så, att artiklarna slunko in i budgetförslaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
