Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Harmoni och samhällsmakt. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARMONI OCH SAMHÄLLSMAKT 535
äro i det privatekonomiskt byggda samhället konsumtionens
tjänare, utan förhållandet är detsamma med arbetarna. Vore
arbetsgivaren ensam herre på täppan, så skulle han säkert också föredra
att ej ändra sin verksamhet efter konsumtionens krav och i
stället dra sig fram genom lönesänkningar; och om arbetarna
vore bundna vid företaget skulle de ej ha annat val än att finna
sig däri. Men i den mån arbetskraften är fri, vilket är nästan
liktydigt med att lönen är enhetlig, går det ej för sig, ty då går
en sådan arbetsgivare miste om sin arbetskraft. Huruvida en
organiserad intressegemenskap mellan arbetsgivare och arbetare
skulle komma den ena parten eller den andra mer till godo kan
ej besvaras generellt, ty det skulle bero på
marknadsförhållandena i varje särskilt fall; det enda som kan sägas med full
bestämdhet är att det skulle göra företaget och därmed den
ekonomiska verksamheten till en mindre lydig tjänare åt efterfrågan
eller konsumtionen.
Nu invändes det kanske mot denna tankegång, att företaget
ofta är en mycket dålig tjänare åt efterfrågan, därför att det i
en mängd fall på monopolistisk väg begränsar sitt utbud i syfte
att därigenom göra större vinster än som vore möjliga genom att
åstadkomma vad folk vill ha till priser som motsvara
produktionskostnaderna. Det är endast alltför sant, men det förstärker
argumentet i stället för att försvaga det, så som det följande
kommer att visa.
Vill man hålla fast vid det ekonomiska livets
ändamålsbestämdhet, så förefaller det därför omöjligt att undgå slutsatsen, att
.samhället har intresse av att arbetare och arbetsgivare i ganska
hög grad fullfölja motsatta intressen, d. v. s. att en organiserad
harmoni eller intressegemenskap dem emellan är i strid med det
uppställda målet.
Nu är det en vanlig uppfattning, att faran ej är stor, och i sitt
inledningsanförande på arbetsfredskonferensen framhöll
socialministern mot mig, att det ännu är långt kvar till en så
fullständig harmoni mellan arbetare och arbetsgivare. Men en sådan
problemställning är missvisande. Det kan vara särdeles klent
beställt med harmonien mellan parterna, och ändå kunna många
av deras uppgörelser gå ut över det övriga samhället. Man skulle
rent av kunna påstå, att just missmodet över de många
konflikterna kan vara ägnat att öka faran därav, därför att
vaksamheten mot en sådan utveckling slappas.
39. Svensk Tidskrift 1928
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
