Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Det svenska väldets grundläggning i Finland. Av Eirik Hornborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET SVENSKA VÄLDETS GRUNDLÄGGNING I FINLAND 545
svenska erövrings- och omvändelseverket numera framstå med
en sådan grad av skärpa, att nämnvärda förändringar av
teckningen inte för framtiden behöva befaras.
Källorna för vår kunskap om korstågstiden i Finland äro så
fåtaliga, att man med några ord kan ange dem. De samtida äro
ett antal påvebrev, några notiser i ryska krönikor samt — för
slutet av perioden — Erikskrönikan. Bland källor, som ej äro
samtida med de i dem omtalade händelserna, må nämnas
Sankt-Eriks-legenden och biskop Paul Juustens Chronicon
Episco-porum Finlandensium.
Sveriges och Finlands relationer under vikingatiden äro höljda
i dunkel. Synbarligen — och helt naturligt för övrigt — var
dock Finland ej i större utsträckning ett mål för vikingafärder.
Rikare länder lockade den tidens vittskådande skandinaver. Om
svenskarnas ledungsfärder under vikingatiden över huvud
riktades till Finland, så åsyftade de påtagligen inte egentlig erövring,
utan på sin höjd framtvingande av skattskyldighet. Men de från
Sverige öster ut ledande vägarna löpte utefter Finlands sydkust,
och otänkbart är naturligtvis ej, att en eller annan svensk koloni
kunde ha uppstått invid dessa livligt trafikerade leder. I varje
fall hade åtminstone den åländska skärgården redan då svensk
befolkning.
Om beröringen mellan svenskar och finnar under de hundra
år, som följde närmast efter vikingatidens avslutning — alltså
perioden närmast före korstågstiden — är så gott som ingenting
bekant. Med mycken sannolikhet kan man likväl antaga, att
befolkningen på sydvästra Finlands fastland, de egentliga finnarna,
efter vikingatågens upphörande hade blivit rätt besvärliga grannar
för svearna och — såsom också Erikslegenden antyder — begynt
hemsöka deras kuster med plundringståg. Denna företeelse var
som känt under ifrågavarande tidevarv allmän inom
Östersjöområdet: beröringen med skandinaverna hade under vikingatiden
gjort de på Östersjöns södra och östra kuster bosatta folken
förtrogna med sjön, och då Sverige och Danmark hemföllo åt
inbördeskrig och inre upplösning, inträdde en ny »vikingatid» —
de finska och vendiska stammarnas angrepp på sina nu
mestadels kristnade skandinaviska grannar. Hedniska rövarskutor
rodde och seglade väster ut och återvände lastade med byte och
fångar. Men vikingarnas ättlingar voro alltjämt ett farligt folk
att ofreda, och vid mitten av 1100-talet började strömmen åter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
