Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Cicero. Av S. Neander Nilsson - Gaston Boissier: Cicero och hans vänner. Av Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
CICERO
Gaston Baissier: Cicero och hans vänner. Övers. Ernst
Apiarie. 2. uppl. Wahlström & Widstrands förlag. Sthlm 1928.
Kr. 12:—.
»Tre orsaker bidraga vanligen till att dana en mans politiska
åskådning, nämligen hans börd, politiska uppfattning och temperament»,
skriver Gaston Boissier i sitt klassiska arbete Cicero och hans vänner,
vilket i dagarna har utkommit i sin andra upplaga på svenskt språk.
Om man tillägger, att den tid av Romarrikets historia då Cicero levde
och verkade betecknar en av de mest politiskt livaktiga, stormigaste
och ödesdigraste perioderna i detta rikes historia, och att Cicero själv, i
den mån han ville spela en framstående roll på sin tid, icke kunde
underlåta att träda i beröring med politiken, så är det självfallet, att Cicero
som politiker måste bli det första och förmodligen också de viktigaste
avsnittet i en skildring av mannen och hans gärning. Kan man å andra
sidan fastslå, att Gaston Boissiers ovan citerade sats håller streck, så
lär det heller inte innebära oövervinnerliga svårigheter att i korthet
karakterisera Ciceros politiska ställningstagande och den roll i det
offentliga livet som det blev honom givet att spela.
Cicero var född borgare, och det är också säkert, att han liksom de
flesta intelligenta människor av sin klass som en nedärvd andlig
förmögenhet var i besittning av en massa goda egenskaper, som de begåvade
aristokraterna och proletärerna sakna. Till den gode och intelligente
borgarens förtjänster fogade han emellertid också alla hans brister. Han
ägde sålunda varken den geniala myndighet eller medfödda
självsäkerhet, som gör den verklige aristokraten till en boren ledare och härskare,,
och icke heller var han i besittning av den absoluta hänsynslöshet,
varmed tron på den lyckliga stjärnan och den egna kraften så ofta för
den begåvade hyddans son fram till ämbeten och värdigheter. Ciceros
århundrade uppvisar prov på båda dessa nämnda typer. Den ene är
Gaius Julius Caesar, en aristokratisk dandy med stålnävar; älskare av
kvinnor och dryckeslag men därtill en väldig krigare, en skicklig
organisatör och kanhända antikens mest framstående härskarpersonligihet.
Den andre var Gaius Marius, underofficeren från Arpinum — samma
lilla stad, som också såg Cicero födas — en politisk galenpanna och en
vildhjärna men också å andra sidan bredvid Caesar Roms största
militära geni. Ciceros sätt att hävda sitt eget jag förefaller vid en jämförelse
med dessa båda kraftfulla och hänsynslösa typer både älskligt och
belevat, vilket emellertid icke hindrar, att han alltid måste förlora vid järn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
