Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Louis de Geers politiska personlighet i belysning av hans nyutgivna brev. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sak. De Geer ansåg sig i sina memoarer ha iakttagit »all
varsamhet» i fråga om yttre händelser och om andra personer; så
bedömdes väl saken icke på alla håll, och särskilt ansågo många,
att han i skildringen av Henning Hamiltons katastrof överskridit
den gräns, som diskretionen bort draga, men det faller av sig
självt, att han i det hela är vida mer frispråkig i breven till den
intime vännen än i de för offentligheten avsedda memoarerna. På
så sätt komplettera breven i flera avseenden memoarerna.
I stort sett torde man väl kunna säga, att det icke är någon
ny bild de utkomna breven giva vare sig av händelseutvecklingen,
av De Geer själv eller av de övriga handlande personerna. Det
är snarare på detaljerna som intresset koncentrerar sig. Att det
icke kunde finnas någon djupare sympati mellan två så olika
personer som Karl XV och Louis De Geer, visste man förut; vid
kungens död säger han sig ha »erfarit en främmande känsla vid
att höra det oändliga lovsjungandet av den hädangångne, som
icke var annat än en fattig syndare, såsom vi alla äro». Mera
komplicerat var onekligen De Geers förhållande till Oscar II.
Hans kritiska hållning även gentemot denne förnekar sig icke i
breven; han talar om kungens förkärlek för granna tal och fraser,
hans brist på fasthet, lugn och ordhållighet, hans benägenhet för
att intrigera och konspirera, hans lust att fara omkring till
badorterna och »se på vackra damer, som bada». Men å andra sidan
fanns det tydligen attraherande krafter; särskilt kungens med
åren växande unionsbekymmer väckte hans rent mänskliga
deltagande, och då konung Oscar 1896 tillfrisknat efter en svår
sjukdom, utbrast De Geer: »Vilken lycka, att vi fingo behålla vår
konung! Hans bortgång nu skulle varit en oberäknelig förlust
för båda rikena och icke minst för deras union».
Överhuvud konstaterar man här liksom i memoarerna en
påfallande sparsamhet på beröm, när det gäller andra offentliga
personer. Det finns visserligen undantag. Åt en kraftkarl som
Axel Bergström, som eljest ingalunda var hans politiske
meningsfrände, kunde han ge det — visserligen dubbeltydiga —
erkännandet, att »om ministären mister Bergström, så mister den nio
tiondelar av sin tyngd». Hans Forssell, hans nye finansminister
1875, imponerar på honom genom sin eld och sin otroliga
arbetsförmåga, och då Arvid Posse, för vilken han förut ej haft mycken
sympati till övers, 1880 tagit arvet efter honom, erkänner han
villigt den nya ministärens duglighet och önskar den framgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
