Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Till Lamarcks minne. Av Erik Nordenskiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hos översten, som inte blev vidare glad åt den lille skranglige
volontären, men i alla fall lovade sörja för hans utbildning.
Följande dag väntades anfall av fienden; översten inspekterade
regementet och fann den lille rekryten stående i främsta ledet,
och bestämt vägrande att lämna platsen. I striden blev
kompaniet där han stod omringat, befäl och underbefäl stupade; då
tog unge Lamarck ledningen och höll ut på platsen tills hjälp
kom. På kvällen blev han av överbefälhavaren framkallad och
utnämnd till officer. Det första äventyret hade således gått
lysande som i en äventyrsroman, men tyvärr svarade
fortsättningen illa mot början. Kriget tog slut utan att vidare
befordran kom; i en garnison i södra Frankrike fick Lamarck genom
olyckshändelse en kroppsskada som tvang honom lämna
tjänsten med en obetydlig pension.
En tid vistades Lamarck hemma hos sin mor utan
sysselsättning; så dog modern utan att lämna nämnvärt arv, och då fick
sonen på vinst och förlust resa till Paris för att slå sig fram
bäst han kunde. Det följande årtiondet i hans liv är dunkelt;
han tyckes ha levat som en litterär bohemien, sökande bröd
för dagen genom diverse skriftställeri. Under denna tid gjorde
han emellertid en del bekantskaper, som blevo av vikt för
framtiden. Bland dem märkes särskilt en annan litterär vagabond,
som då redan vunnit världsrykte, Jean Jacques Rousseau. Denne
var som bekant även road av botanik. Även Lamarck hade
från sin ungdom samma intresse och fick detta yttermera stegrat
genom umgänget med Rousseau. Ett värdefullare stöd erhöll
Lamarck genom sina botaniska intressen i Buffon, den mäktige
och ansedde chefen för Jardin du roi, numera Jardin des Plantes.
En stor fransk flora, som han tack vare Buffons beskydd fick
utgiven, stadgade äntligen hans rykte som betydande forskare
och beredde honom inträde i franska vetenskapsakademien, men
gav honom intet tryggat levebröd. Detta erhöll han först under
revolutionen, vilken han också hälsade med hänförelse. Franska
nationalkonventet inrättade 1793 två zoologiprofessurer, utan att
först fråga efter om kompetenta aspiranter funnos. I brist på
bättre fick man sedan till den ena utse mineralogen Geoffroy
Saint-Hilaire, till den andra botanisten Lamarck, och man hade
därvid den turen, att de båda improviserade zoologerna blevo
banbrytare i sitt fack. Lamarck övertog härvid de ryggradslösa
djuren som sitt område och gjorde på detta fält, vilket han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
