Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 20 jan. 1930 - Andra likvideringskonferensen i Haag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 75
sanktionsdammet. Efter skadeståndsobligationernas mobilisering bleve
det nämligen för en om sin statskredit öm tysk regering föga
lockande att vägra fortsätta utbetalningar, och komme en sådan
regering till stånd, så aktade den förmodligen lika litet på
Haagkonferensens slutakt som på Youngplanen. Den Hugenbergska
demonstrationspolitiken och de 6 millioner röster den samlat hade emellertid i
Frankrike väckt tillräckligt bekymmer för att Tardieu måste anse sig
behöva något sanktionspapper att vifta med under ratificeringsdebatten
i sin deputeradekammare, och det gällde därför att finna en
formulering, sådan att detta papper ej betog Curtius alla utsikter att
genomdriva ratifikationsbeslut i tyska riksdagen. Det tyckes i främsta
rummet ha varit Tardieus formuleringsskicklighet, som i denna situation
lyckades åvägabringa ett för* båda parterna någorlunda acceptabelt
resultat. Att det skulle bli en smula tvetydigt och därför i framtiden
kan framkalla obehagliga tvister, låg i sakens natur. För ögonblicket
räckte det emellertid till att rädda konferensen från skeppsbrott
utanför hamninloppet.
Kompromissen tog form av två deklarationer, en av de fem
fordringsägaremakterna och en av Tyskland. I den förra utvecklades till
en början, att den nya planen för sin framgång vore beroende av
ömsesidigt förtroende. Fordringsägaremakterna hade därför tagit tyska
regeringens betalningsutfästelse för god och sågo i den en garanti för
att Tyskland komme att fylla sina utfästelser. I planen funnos
bestämmelser om sättet att lösa eventuella tvister och svårigheter.
Emellertid förefanns den hypotesen, att en annan tysk regering i
framtiden kunde komma att bryta dessa utfästelser och röja sin avsikt att
»förstöra den nya planen». I sådant fall ämnade
fordringsägarestaterna, innan andra åtgärder vidtogos, vädja till Fasta Mellanfolkliga
Domstolen och begära dess utlåtande, huruvida tyska regeringen
»begått handlingar, röjande dess beslut att förstöra den nya planen».
Tyskland borde nu förklara, att om domstolen besvarade en sådan
fråga jakande, det erkände det berättigade i att »fordringsägaremakten
eller -makterna återtoge sin fulla handlingsfrihet». Förklaringen slöt
med en försäkran om vederbörandes övertygelse, att »en sådan
hypotetisk situation aldrig faktiskt kommer att inträffa».
Den tyska motdeklarationen konstaterar först, att under den nya
planen fordringsägaremakternas befogenheter bestämmas i
överensstämmelse med denna plans föreskrifter. Den ovan nämnda
»hypotesen» anser tyska regeringen omöjlig och beklagar, att den framställts.
Icke dess mindre accepterar tyska regeringen förslaget om frågans
hänskjutande till Fasta Mellanfolkliga Domstolen, och erkänner som
»rättmätigt», att i händelse av dess jakande svar på frågan härom
»fordringsägaremakten eller -makterna skulle återtaga sin fulla
handlingsfrihet».
Som man finner, nämnes här varken ordet »sanktioner» eller
Ver-saillestraktatens bestämmelser. Tvetydigheten ligger i ordet
»handlingsfrihet» och än mer i termen »fordringsägaremakten eller
-makterna». Tardieu lär väl skrvta över att han här fått Tysklands och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
