Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Minnen och personskildringar. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 LITTERATUR
Laurin för tillfället halt inför den situation, då han som 20-åring hegav
sig till Uppsala; hans bok behandlar åren 1868—1888 och är avsedd
att efterföljas av ytterligare tre delar, avhandlande tidsavsnittet 1888
—1918. Båda författarna höra till vårt lands mest kända nu levande
gestalter, båda äro berömda såsom sällsynt kvicka och trevliga karlar
och kunna med all rätt påkalla intresse för vad de ha att förtälja
om sitt förflutna liv. Det må först som sist sägas, att den som går
med spänd väntan till läsningen av denna lektyr icke blir besviken.
Det vore emellertid pedantiskt att driva jämförelsen längre; var och
en av dem påkallar uppmärksamhet för egen del.
För envar, som känner sig med oupplösliga band knuten vid
Fyrisstaden, är det en verklig upplevelse att läsa Herman Rydins bok.
Han är just den rätte mannen att skriva om den eviga ungdomens
stad. Han har det friska, kr}7a humöret och den saftiga
berättar-gåvan, han är som ingen annan bekant med alla dessa original eller
på något sätt märkliga gestalter, som gåvo färg åt det senare
1800-talets Uppsala: Anton Niklas Sundberg, Herman Ludvig Rydin, gubben
Sved, Johan Spongberg, Sigurd Ribbing, Oscar Arpi, Manfred Mustafa
Floderus, Carl Rupert Nyblom, Per Hedenius, Isak Landtmanson,
Herman Gyllenhaal, »kursor» Bergholm, polismästar Raab, överliggaren
Andersöhn och allt vad de hette. Han kan på sina fem, fingrar alla
tentamenshistorierna, alla dessa bons nots och lustigheter, vari det
uppsaliensiska skämtlynnet tog sig uttryck, och han kan återge dem
i den klassiska formen, någon gång även i ny version. Men Rydin
är icke blott den muntre skämtaren. Gripande i sin enkla skönhet
är den bild han tecknat av sin tidigt hädangångna moder, och det
är med en säregen dallring i rösten han talar om sin oförglömmelige
lärare Pontus Wikner. Han är förtrogen med dessa stämningar, som
följa en äkta uppsaliensare genom livet: klockringningen från domen,
de spröda tonerna från Kristinaklockan, majnattens serenader, det
glada livet på Taddis, de akademiska festligheternas glans och ståt.
Men han känner staden också från en annan sida. Han är
Uppsalason, uppvuxen i ett hem med spartanska vanor; han vet, hur staden
ter sig även i vardagens grå enahanda, i vinterköld och sommarhetta;
han är härdad genom sträng uppfostran och har därav i behåll en
frisk, ofördärvad aptit på livet. Ett genomgående drag är exaktheten,
koncentrationen i framställningen — man märker med
tillfredsställelse ämbetsmannens fordran på reda och grundlighet. Förf:s bok
blir på detta sätt en kulturhistorisk källa av hög rang. Skulle någon
detalj särskilt framhävas, så skulle det kanske vara kapitlet om förf:s
hern i Uppsala — det kan helt enkelt betecknas som ett mästerstycke.
Naturligtvis finns det ett och annat, som man saknar. Av det
allvarliga studieliv, som då såsom alltid levdes i den gamla lärdomsstaden,
finner man föga spår, och icke heller av de heta politiska debatter,
som 80-talet framkallade även i den akademiska ungdomens led. De
senare har förf. mera sett på avstånd, och han har mest glatt sig åt
smällen, d. v. s. de uppträden på Taddis med åtföljande torggruff,
som beledsagade de politiska klang- och jubeldagarna. När förf. någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
