Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Minnen och personskildringar. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 129
gång inlåter sig på allmänna frågor, sker det med lätt hand; så t. ex.
har det redan påpekats i denna tidskrift (årg. XIX : 583), att förf:s höga
uppskattning av Staaffs möjligheter att effektivt lösa försvarsfrågan
1914 näppeligen står sig inför det som Otto von Zweigbergk nyligen
haft att meddela om dessa händelser.
Är HeVman Rydin alltigenom den genuine uppsalapojken, så är
Carl G. Laurin den borne stockholmaren. Därmed är också i viss
mån skillnaden angiven. Det är — om också i mindre grad än nu
för tiden — storstaden med dess större förhållanden och rikare
möjligheter, som är miljön i de Laurinska minnena. Den centrala plats,
som skolan och kamratlivet helt naturligt få för den som växer upp
i ett mindre samhälle, ha de icke ägt för Laurin. Han säger själv,
att han icke levde sitt egentliga liv i skolan utan utanför densamma;
den är för honom på sin höjd »en nödvändig form för masskultur»,
och han förklarar sig i sin ungdom ha insupit »en hjärtlig ovilja
mot det svenska skolväsendet». Det är också icke utan, att detta i
viss mån sätter sin prägel .på vad han berättar om sina Skolminnen.
Lärarna blir för honom gärna »plågoandar», och för skolkamraterna är
han likgiltig — de äro i hans ögon »en amorf massa med undantag av
en och annan mera individuell molekyl». De studier, som
intresserade honom, voro självstudier, och utom i böckernas värld levde han
sitt egentliga liv i hemmet och ute i staden hos släktingar och vänner.
Laurin förklarar visserligen på ett ställe, att genealogiska utläggningar
föga roa honom, men detta påstående jävas rätt mycket av den
utförlighet och det intresse, varmed hans egna släktskapsförbindelser
utredas. Hans bok får i vissa partier ett starkt tycke av
familjekrönika. Men därjämte råder där ett formligt myller av människor, och
för den i 1870- och 1880-talens Stockholm initierade bör Laurins bok
vara en riktig guldgruva, när det gäller personliga förhållanden,
umgängesliv och underhållande anekdoter. Icke mindre gäller detta förf.s
beskrivningar av stadens yttre under de årtionden han behandlar;
det kan sättas i fråga, om icke detta parti av Laurins bok är det
— i varje fall kulturhistoriskt — värdefullaste i densamma. Det
enastående förnämliga illustrationsmateriaJ, varmed förf. prytt sin bok,
kommer här alldeles särskilt till sin rätt. Den utpräglat estetiska
livssyn, som alltjämt kännetecknat Laurin, får sin förklaring i de
intryck av dylikt slag, som han tidigt mottog och varom memoarerna
starkt vittna. Han fick tidigt pröva på livets njutningar; teater, musik,
konst, utrikes resor fylla en ej ringa plats i framställningen. Det var
med denna barlast av erfarenheter och intressen han jämnt tjugu år
gammal styrde kosan till Uppsala.
Helt andra sidor av kultur- och samhällslivet är det som J. Gust.
Richert framvisar i sina Minnesanteckningar, vilka nu framträda
i sin andra upplaga — den första trycktes i 100 numrerade exemplar
och var avsedd för anförvanter och vänner. Förf., som är född
1857, skildrar i sina anteckningar minnen från nära sju decennier.
Att han under sitt liv kommit i beröring med många intressanta
människor, därpå behöver man ej hans egen försäkran, ty därom vittna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
