Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Ny finlandssvensk skönlitteratur. Av Göran von Rettig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 135
Man märker adressen och den tendens, Hornborgs skildring av en
förgången tid gömmer.
Man hoppas emellertid att snart få se även andra sidor av den
begåvade författarens förmåga.
Sigrid Backmans Den gamla spinnrocken betecknar för
författarinnan en omsvängning från tidigare utpräglad realism till en slags
romantik, besläktad med Selma Lagerlöfs; men den gamla realismen
bryter stundom fram och verkar då stilbrytande och plump. Boken
vill vara en släktroman, utspelad på landet för hundra år sedan; språket,
som sannolikt eftersträvar arkaisering, blir ibland ända till befängdhet
högtravande. Författarinnans erfarenhet av skrock har också varit
alltför torftig för att ge den åsyftade kulören. Men det finns även
goda sidor, som försona. Karaktärerna äro skickligt skildrade och
man minns var och en av medlemmarna i de tre generationer, som
den lilla boken hinner med. Huvudkonflikten mellan den djupt
och traditionsfyllt religiösa och vid sina fäders torva varmt fästa
Anna Ulrika och maken Erik Eriksson, fritänkare, idealist och halft
vetenskaplig kvacksalvare, är övertygande och gripande. Man slutar
romanen med minnet av en god och vacker bok.
För att övergå till den expressionistiska riktningen i Finland har
ett representativt urval av Edith Södergrans dikter utkommit under
titeln Min lyra. Samlingen kommer i rätta ögonblicket: författarinnan
har på sistone rönt den uppskattning, hennes intressanta personlighet
förtjänar, och tidningar och tidskrifter översvämmas nu av analyser
av hennes liv, dikt och utvecklingsgång. Det räcker därför att
hänvisa till Jarl Hemmers fina och intelligenta företal. Mot en punkt däri
skulle jag dock vilja opponera mig: jämförelsen med Harriet
Löwenhjelm. Den enda beröringspunkten synes mig vara den av
lungtuberkulos alstrade, extatiska vitalitet, som drev dem båda att söka
utlösning i konstnärligt skapande. Ty sjuk är Edith Södergran från det
första ordet till det sista, sjuk icke blott i sin pyramidala
självhävdelse, i visionernas hektiska intensitet och i bristen på proportioner,
utan även i sin hänsynslösa klarsyn och sitt skälvande hjärtas ångest.
Men har man vant sitt öra vid denna sträng, som ständigt darrar på
bristningsgränsen, har man lärt förstå hennes personliga
uttrycksmedel, så äger hennes alstring rika värden att ge. Hennes ärlighet
är brutal; hon letar i varje skrymsle av själen och skildrar fynden
i flammande visioner. Yi äro icke bortskämda med att av en kvinna
få en bikt sådan som hennes om kvinnan; man frågar sig om ens
någonsin kvinnan skildrats så naken, med all hennes längtan till
skönhet och smärta, alla hennes dunkla drifter och mystiska och
tragiska natursammanhang.
Edith Södergran kan aldrig få lärjungar, och det kan sannolikt heller
aldrig komma någon som liknar henne. Hon var icke någon litterär
nyskapare, utan hennes ambition gick ut på att finna uttryck för sig
själv. Under sin personliga aspekt skildrar hon alltet och tillvaron,
mindre i konstverk än i stycken, slitna ur hennes själ. Det spön-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
