Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Ny finlandssvensk skönlitteratur. Av Göran von Rettig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136 LITTERATUR
tana och omedelbara är och förblir intresset med hennes dikt och
hennes liv.
En större otjänst kunde därför icke ha gjorts henne än att bilda
skola kring hennes namn, och sämre kunde hon icke ha förståtts än
av denna falang själlösa modernister, som gjort hennes överdrifter
till manér och fylla bristen på talang och livsinnehåll med
krampaktiga ansträngningar att förbluffa och förvåna. Varje gång man
nödgas vandra genom denna asyl blir uppgiften mera motbjudande,
och man såge helst att man sluppe röra vid eländet. Men dessa
herrar och damer ha på sin upphöjda plats på soptunnorna på
litteraturens bakgård fått för sig, att de äro komna med någonting
alldeles nytt, och de blåsa upp sig så i detta medvetande, att de börjat
störa grannarna; slutligen inta de kvantitativt en sådant plats i årets
bokflod, att de icke utan omnämnande kunna förbigås.
I utlandet har motsvarande rörelse, den s. k. expressionismen,
existerat sedan lång tid tillbaka och har i händerna på betydande
författare tillfört särskilt dramat många nya och värdefulla
landvinningar. En kort uppblomstring fick den under efterkrigsdepressionen.
I Tyskland torde väl riktningen nu fira sitt kvartsekeljubileum, och
överdrifter sådana som de finlandssvenska höra till en förgången
slyngel-ålder. För tretton år sedan skrev den tyska expressionismens främste
och förste teoretiker följande, som de finlandssvenska eftersägarna av i
dag ha skäl att begrunda: »Man glömmer här som ofta, att varje
sanning har en punkt, där den, utövad med dåraktig överkonsekvens, blir
osanning. Man är inte genialisk, om man stammar, man är inte
enkel, när man iiegerdansar, man är inte ny, då man imiterar. Här
mer än någon annanstans avgör ärligheten. Vi kan inte krypa ur
vårt skinn och vår tid. Medveten naivitet är ett oting. Konstlad
expressionism är dålig brygd, gjorda människor bli maskiner».
Till dem, som borde betänka detta hör Nicken Malmström, som
skrivit en bok lyrik med den geniala titeln Med långhårigt huvud.
Skulden till dessa verser torde dock ligga djupare än i håret.
Förträffligt karakteriserar författaren sig och sin konst i dikten »Ord»:
Ord —
skoningslöst blottande
författarens:
bussigt, det här,
att spotta!
Henry Parlands lilla ordhäfte Idérealisation går än längre i
infantilt och imbecillt babbel. Titeln är förmäten. Icke ens stuvbiten
av en idé står att uppleta i detta nonsens. Parland har ingenting
att avsätta ens till realisationspris. I fråga om Malmström är saken
desto sorgligare, som en och annan rad här och där tyder på, att
författaren verkligen kunde göra någonting med sammanhang och
mening. Men för båda gäller, att intet ärligt och kraftfullt ord blir
sagt — och det är väl det minsta man kan fordra av en reformator?
— men många fula och otäcka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
