Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteratur: »Svenska folkförfattare». En glimt av den folkliga bildningen. Av Carl Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 351
uppburna och ha skänkt samtiden sin vägande andel i sången och
den stora livsskildringen. Namn sådana som Martin Kock, Fabian
Månsson, Ivan Oljelund, Erik Lindorm, Maria Sandel, Artur Lundkvist
och andra, visa författare, vilkas konst trängt igenom och väckt
erkännande i alla kretsar.
Många av dem äro »söner av tvenne mor»; deras upprinnelse är
ej att söka endast ur industriarbetarklassen och deras impulser
härstamma ej enbart från arbetarrörelsen utan även från allmoge och
medelklass samt från andra folkrörelser, främst då nykterhetsrörelsen
och folkbildningsrörelsen.
Den yngsta av alla folkrörelser är hembygdsrörelsen. Den sträcker
nu sina rötter vida omkring i det svenska folket. Alltjämt samlar
den nya inspirerade skaror. Främst är det ur allmogens egna led
som dess representanter komma, ofta företrädda av den
folkhögskole-bildade bondeungdomen, vidare är det ur medelklassen, t. ex.
folk-skollärarkåren; från akademiska- och konstnärskretsar har den fått
ledare och främjare. Hembygdsrörelsen arbetar ej blott med
hembygdsföreningar; dess idéinnehåll genomsyrar den livskraftiga
Jordbrukarungdomsrörelsen, och den har rika förgreningar inom bildningsarbetet
och inom andra folkrörelser, främst dock hos nykterhetsrörelsen.
En nyväckt känsla för hembygdens natur och egenart men framför
allt för den gamla folkkulturens härlighet, en nyvaknad självkänsla hos
bondeklassen, insikten om hemmets värde — allt detta har skapat
lusten att vårda, samla och i nutidslivet på nytt förkovra detta arv
från fäderna. Hembygdsrörelsen har återupplivat folkkonsten i flera
former.
Genom den nu utbredda skrivkunningheten ha framför allt
bygdernas diktare lämnat det stadium, då den muntliga traditionen
ensam bevarade deras produktion till eftervärlden.
Ovanstående reflexioner hava aktualiserats av en bok, som fallit i
mina händer och som jag ej sett recenserad någonstädes än, nämligen
Svenska Folkförfattare, bygdediktare, hembygds- och folklivsskildrare
av Jules Ingelow och Iwar Nilsson (Svenska Allmogeförlaget,
Hvetlanda 1929. Del L Pris 5 kr.)
Arbetets författare söka i ett intressant förord framhålla, vad de
mena med folkförfattare. En del äro yrkesförfattare, andra äro
skribenter, som vid sidan av sin dagliga gärning idka skriftställarskap.
Ehuru i regel autodidakter ha många av dessa dock medhunnit en
betydande produktion på hembygds- och folklivsskildringens,
bygdeforskningens oeh andra närgränsande litterära områden. Oftast äro
de utgångna ur folkets djupa led och ha gjort sig till tolkar för vad
som i tiden rör sig på djupet av folksjälen. Som föregångare och
skolbildare nämnas Henrik Wranér, Thure Sallberg, August Bondeson,
Sigurd, Fröding, Oscar Stjerne, Pelle Molin, Dan Andersson.
Över trehundra folkförfattare finnas f. n. verksamma i Sveriges
bygder. Den föreliggande volymen upptar c:a tvåhundra. De äro
ordnade i bokstavsordning, och man har i den utgivna delen på 195
sidor hunnit med att presentera dem, vilkas initialer ligga mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
