Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Lord Carnock och ententepolitiken. Av Yngve Lorents
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medgav, att England, Frankrike och Ryssland i en viss mening kunde
anses mer än jämnstarka med varje annan kombination men, tillfogade
han, »det fanns icke någon allians som band ihop de tre makterna, och
det fanns icke den styrka och sammanhållning, som förefanns mellan
Österrike och Tyskland». Efter att ha fått denna sanning slungad i
ansiktet på sig gick Nicolson hem och skrev till Grey, att om det vore
möjligt att stärka ententen genom att ge den karaktären av allians, det
skulle bli möjligt att avhålla Ryssland från att närma sig Berlin.
Härmed är Nicolson inne på allianstanken, som han under de följande åren
icke släpper, om han också måste finna sig i att se den endast
långsamt mogna.
Till denna uppfattning om alliansens nödvändighet hade Nicolson
steg för steg drivits. Den bottnade icke i något allmänt tyskhat eller
tyskförakt av den schablonartade karaktär som senare blev så vanligt.
Han kom till Algeciraskonferensen med en fördomsfri syn på den tyska
Marockoaktionen, som han icke kunde fritaga från ett visst fog. Men
det sätt, varpå den fullföljdes, den demonstrativa skärpan i de valda
manövrerna väckte hans livliga missnöje. Detta tilltog under umgänget
med de tyska diplomaterna vid konferensen. Han fann dem opålitliga
och inkonsekventa, mycket osäkra på vad de själva ville. För Nicolson
var särskilt greve von Tattenbach, Tysklands andre delegerade och
främste expert på Marockofrågorna, en svår prövosten: »Han är
verkligen en förfärlig figur, skrävlande, sträv och lögnaktig, den värsta tyska
typ jag någonsin träffat», skriver han. Under Petersburgstiden skärptes
Nicolsons misstänksamhet mot tyskarna. Den tyska diplomatins
aktioner blevo för honom i allt högre grad intriger mot ententepolitiken i
dess helhet, och härur framväxte övertygelsen om att England hade att
riskera ett tyskt anfall. Det var denna övertygelse, som utformade
Nicolsons ententepolitik, det var den som drog upp det mera negativa än
positiva alliansprogrammet — att avhålla Ryssland från Tyskland snarare
än egga det mot Tyskland.
Nicolsons första invit till att göra något mer av ententen än ett mer
eller mindre odefinierbart samförstånd möttes av engelska regeringen
med bestämt motstånd. Utrikesministern sir Edward Grey ställde sig
omedelbart avvisande mot tanken. Den rådande liberala regimen i
England hade av naturliga skäl en alldeles särskild motvilja mot att ingå på
förpliktelser, som skulle medföra risken för en inblandning i ett krig
på kontinenten. För en sådan politik kunde regeringens
parlamentariska underlag icke vinnas. Den kunde det så mycket mindre som det
för liberal opinion låg något ytterst frånstötande i blotta tanken, att
England skulle ingå ett förbund med det reaktionärt styrda tsarriket.
Denna rädsla för opinionen är hos Grey vid denna tidpunkt så stark,
att han låter från utrikesministeriet utgå en förmaning att till och med
undvika uttrycket »trippelententen» i officiellt diplomatiskt språk för
att icke framkalla obehagliga kommentarer eller frågor. Man kan icke
undgå det intrycket, att Grey redan på detta jämförelsevis tidiga
stadium känt, att han genom ententerna kommit in på en politik, vars
yttersta konsekvenser han icke gärna kunde draga ut. Grey, som i sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
