Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Lord Carnock och ententepolitiken. Av Yngve Lorents
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502 LITTERATUR
memoarer gjort ett aktningsvärt försök att uppvisa både konsekvensen
och rättmätigheten av den av honom förda ententepolitiken, får i
författarens framställning uppbära stark kritik för att ha intagit en
mycket ologisk ståndpunkt. Han väckte förhoppningar i Frankrike, som
han icke vågade yppa för sina ministerkolleger. Han ville icke slå ned
de förra, och han ville icke genom att underrätta de senare riskera en
parlamentarisk kris. Därför inlät han sig på en manövreringspolitik,
som med tiden blev alltmera invecklad. Som parlamentarisk
understatssekreterare bidrog Nicolson synbarligen icke oväsentligt till att banden
med de båda ententemakterna tilldrogos allt hårdare. Han
representerade jämte sir Eyre Crowe ,en riktning inom Foreign Office, som ivrade
för klarhet i den utrikespolitiska situationen, i motsats till Grey, som i
förening med sin privatsekreterare sir William Tyrrell sökte undvika
bestämda formuleringar och bindande förpliktelser. Det kanske
tydligaste exemplet på att Nicolson, när allianstanken visade sig orealiserbar,
ändock sökte göra det mesta möjliga av situationen, föreligger från 1912.
Lord Haldanes nyss timade besök i Berlin och den påföljande
diskussionen om det tyska kravet på en engelsk neutralitetsförklaring för vissa
eventualiteter under ett kontinentalkrig hade väckt stark oro i
Frankrike. Den franske ambassadören i London Paul Cambon framförde
sina farhågor för ententens bestånd, som Nicolson gjorde sitt bästa att
lugna. Men dessutom inlade denne ett mycket starkt förord för den
överenskommelse om fördelningen av de franska och engelska
sjöstridskrafterna, som nu blev verklighet och som lämnade försvaret av den
franska västkusten åt den engelska flottan. Denna åtgärd, som vid
krigsutbrottet kom att spela en väsentlig roll för Englands positioiistagande,
var ett det påtagligaste uttryck för den samhörighetskänsla, som växt
sig allt starkare mellan England och Frankrike under åren närmast före
1914. Här fann Nicolson ett surrogat för sitt alliansprojekt, naturligt
framvuxet ur det flottpolitiska tvångsläge, vari England råkat genom de
tyska flottbyggnaderna, som tvingade engelska amiralitetet att förstärka
stridskrafterna i Kanalen och Nordsjön och förminska Medelhavsflottan.
För Nicolson blev detta den »billigaste, enklaste och säkraste lösningen»
på detta ömtåliga problem. Härigenom undgick England att inlåta sig
på någonting som kunde såra Frankrike och via Frankrike Ryssland.
För England var det mycket ofördelaktigare att ha Frankrike och
Ryssland till ovänner än Tyskland. I enlighet med denna uppfattning var
Nicolson en av de mest övertygade förespråkarna för de förhandlingar
om en marinkonvention med Ryssland, som kort fore krigsutbrottet
voro på dagordningen.
Det måste av naturliga skäl förbli en öppen fråga, om ett realiserande
av Nicolsons alliansprogram skulle ha kunnat förändra händelsernas
utveckling under julikrisen 1914. Själv var han övertygad om att
England, i fall det tidigare öppet tagit parti för de båda andra
ententemakterna, skulle ha förmått Tyskland att undvika ett krigiskt initiativ.
Det finns mycket som talar emot en sådan uppfattning. I tyska militära
kretsar hade man redan långt före 1914 räknat med att vid den väntade
kraftmätningen med Frankrike och Ryssland få även med England att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
