Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 29 maj - Höger, unghöger, yngre höger. Av Edvard Thermænius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kan förefalla, stärkte den därmed alla partier; under
kampens spänning och tryck nödgades de sluta sig fastare samman.
I vart fall gällde detta högern, som nu kommit i opposition
och förty blivit den anfallande. Detta parti fick dessutom
betydande tillskott från olika håll: från förut politiskt likgiltiga,
från försvarsvänliga vänstermän och slutligen, för att nämna
ett ej blott i förevarande sammanhang betydelsefullt element,
från den akademiska ungdomen. Studenterna vid universiteten,
och även mycken annan bildad ungdom, voro dessförinnan
ganska allmänt radikalt orienterade; nu drogos de i stora
skaror över till det parti, som ville göra den kraftigaste insatsen
för rikets försvar. Vissa oppositionella yngre grupper eller
dissentierande riktningar inom de socialdemokratiska respektive
liberala partierna gjorde sig väl under själva den »rena»
försvarsstriden ganska märkbara. Då emellertid efter bondetåget
kraftmätningen förvandlades till eller rättare bemängdes med
en konstitutionell konflikt, slöto sig även liberaler och
socialdemokrater till en tid fastare samman, och under våren 1914
stodo samtliga de tre styrkorna välrustade och inom sig
eniga.
Vid världskrigets utbrott inträdde som bekant en tid av
borgfred, men så snart den första skräckstämningen lagt sig tog
naturen ut sin rätt; partierna började som vanligt kämpa mot
varandra, och inom dem, ej minst inom socialdemokratien,
visade sig åter olika meningsriktningar.
Den till en början dominerande frågan i svensk politik måste
med naturnödvändighet bliva frågan om landets förhållande
till de krigförande maktgrupperna. Trots en mycket
fullständig enighet om nödvändigheten av Sveriges neutralitet
framträdde emellertid en visserligen föga talrik, men till en tid
särdeles verksam skara av både äldre och yngre politiker, som
dittills haft sin hemortsrätt inom högern eller stått den nära,
men som även fick en mycket remarkabel förstärkning från
socialdemokratiskt håll. Denna grupp, som kallades
aktivister, hade särskilt fattat i sikte den då alls icke
osannoliga möjligheten av en tysk-rysk separatfred med dess för ett
neutralt Sverige oöverskådliga följder, och förordade därför,
att vårt land medan tid var, frivilligt skulle ingripa i kriget
på Tysklands sida.
Ett ingalunda oviktigt inslag i nämnda rörelse utgjordes av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
