Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 29 maj - Historien och nuet. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORIEN OCH NUET 169
ning. Makten skriver sitt eftermäle med tanklöshetens hjälp»
En maktpolitiker som Fredrik den store kände det häst. »Vi
stackars människor», säger han, »mängden dömer om oss icke
efter våra bevekelsegrunder utan efter framgången.» Gustav
II Adolf talar vid ett tillfälle om »utgången, som allting prisar
eller dömer». Vår egen tid har i Versaillesparagrafen om
centralmakternas allenaskuld till världskriget sett ett i sin
massiva officiella anspråksfullhet särskilt eftertänkligt exempel.
Och till denna framgångens moralfilosofi med alla dess böjelser
att förväxla möjligheter med nödvändigheter komma andra
allvarliga felkällor: perspektivets förkortning, omedveten
idealisering eller karikering. Eedan kravet på sammanhang,
överblick och pedagogisk reda kan vid minsta oaktsamhet
innebära risker för blodiga orättvisor.
Men fastän allt detta ju är känt och till leda upprepat,
fortsätta historiens iiyttobetonade paralleller att utöva en stark
lockelse. I sanning, ingenting . är heller lättare att förklara.
Strävandet att uppdaga en lagbundenhet i det historiska
förloppet vilar aldrig och har givit upphov åt en lång och
ständigt fortsatt rad av ideologier, metafysiska och
materialistiska. Ingenting nytt under solen, säger ett urgammalt
visdomsord. Goethe trodde sig ha förstått, att historien rör sig
i spiraler. Utan tvivel rymmer den också i sitt omätliga sköte
en mångfald typiskt återkommande fall och företeelser, som
försvara en tillämpande generalisering. Det gäller blott att
påträffa dem. De med historiskt material arbetande
ekonomiska och sociologiska vetenskaperna torde härvid ha de bästa
utsikterna att på sina områden nå fram till allmänna
resolutioner, och förslag till sådana saknas som bekant icke. Den
politiska historien i egentlig mening ger trögare besked. Det
är dess styrka och svaghet att särskilt syssla med så
oberäkneliga ting som människors handlingar och beslut. Stundom
söker likväl också den samla sig till slutsatser av generell art,
i regel med föga framgång, synnerligast för så vitt bifallet
tages till måttstock. En politiserande historiker, som i bästa
välmening vid tillfälle söker nyttja sitt speciella pund,
uppfattas av de flesta som ett oting och rosar sällan marknaden.
Man misstror honom i alla länder som en hybrid av två olika,
var för sig mer eller mindre berättigade livsformer. Man
misstror en historiserande politik, som ej sätter någon bestämd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
