Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 29 maj - Historien och nuet. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gräns mellan den säkra diagnosen och det lösa kannstöperiet.
Och förvisso är det endast några få givet att i vissa stunder
se så genomträngande klart, att de få rätt, när framtiden en
gång lägger papperen på bordet. Harald Hjärnes visionära syn
på Rysslands utvecklingsgång är kanske hos oss det största
exemplet.
Mycket har under det sista decenniet skrivits om det
historiska förhållandet mellan Frankrike och Tyskland — ett av
dessa huvudproblem, som bokstavligen överskugga vår kulturs
framtidsväg. Låt oss icke förbise, att å ömse sidor studiet av
en månghundraårig utvecklings erfarenheter gjort de mest
framstående historiska granskare till pessimister. Ernest
Lavisse uttalade efter världskriget som sin övertygelse, att
mellan de två folken ej gåves någon verklig försoning, till
olycka för dem själva och för hela världen. Johannes Haller,
hans tyske kollega, synes luta åt samma mening. Båda kunna
betraktas som i hög grad representativa för fransk och tysk
hävdaforskning. Med detta fall för ögonen frestas man att
finna en tröst i den historiska siarkonstens så tydligt
ådagalagda begränsning. Men hittills visar det fransk-tyska
förhållandet en märklig beständighet genom tiderna. Alla veta vi,
att härtill icke minst bidragit den franska statskonstens
historiska konsekvens och historiskt nationella patos. Jag lånar
Hallers ord, vilkas riktighet fransmännen själva näppeligen
vilja bestrida. »I går och i dag, historia och politik, förgånget,
närvarande och tillkommande, allt flyter här tillsammans till
ett... Richelieu, Mazarin och Ludvig XIV, Vergennes, Danton
och Napoleon I, Chateaubriand och Polignac, Thiers och
Napoleon III synas oss som våra samtida och antaga dragen av
Poincaré och Clemenceau, Foch och Tardieu, nya bärare av
gamla bekanta kostymer i ett stycke, som evigt upprepar sig.»
— Tag för övrigt vilken sammanhängande historisk
framställning som helst, som framförts till författarens egen tid, och
man skall besanna, hur historikern så att säga tar sig för
pannan, när han glider in i nuet. Låt mig anföra en ypperlig
engelsk historisk författare, Trevelyan, vars huvudverk i
dagarna framlagts i svensk tolkning. »I historiens gryning», så
slutar han sin Englands-historia, »var människans liv kort och
primitivt; naturen var henne då ännu övermäktig. I våra
dagar är det herravälde över naturen, som hon tillkämpat sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
