Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 19 juli - Ledareskap och partisammanhållning. Av Observator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216 OBSERVATOR
sant som frontställningen mellan gammalt och ungt hör till
livets naturlagar. Knappast någon av dessa faktorer kan dock
försvara den söndervittring, som understundom kan förmärkas
i högerns senatorsgrupp. Ty den traditionella självständigheten
och den individuella självhävdelsen måste ha sina
gränsmärken. Demarkationslinjen löper, där fara hotar att de yttre
partibanden ej motsvaras av en enhetligare åskådning. Gränslinjen
går vidare, där tendensen pekar hän på en tilltagande svårighet
för den valda partiledningen att göra sin stämma hörd. Bakom
skymtar en annan utvecklingskurva, som närmast leder tanken
till Amerika, där partiorganisationerna blivit former utan
innehåll, bryggor för ämbeten och karriärism mera än
sammanslutningar för liktänkande, allra minst för enande idéer.
Ingenting kan visserligen vara oriktigare än att framställa
förhållandena här i landet som på något sätt likartade med dem som
äro rådande i »det stora landet i väster», men det ges fog för
att erinra, att demokratiens vådor icke blott äro att söka i ett
personlighetsförkvävande partitvång utan även i dess motsats,
representanternas självsvåldiga frihet inom den idétomma
partimaskinen.
Man skall självfallet akta sig för att generalisera. Den
självständighet, som anses såsom den naturligaste sak exempelvis
då det gäller en sådan personlighet som landshövding Hj.
Hammarskjöld, gör icke ett lika imposant intryck om den härflyter
från låt oss säga kabinettskammarherre Hallin, för att stanna
inom samma begynnelsebokstav. Ett av villkoren för att
partifriheten skall tillvinna sig respekt är överhuvud att söka i den
personliga auktoriteten. Det låter kanske hädiskt, men även i
avseende på många nationella i Första kammaren finns det
människor, som faktiskt föredra en föga bullersam lojalitet
mot partiledningen framför ett utåt mer personlighetsbetonat
uppträdande — att hylla en motsatt uppfattning vore att
förneka den synnerligen stora fond av politisk erfarenhet och
kunnighet, som de ledande männen besitta. Och i våra dagar, då
partiernas förförelsekonster mot de bortskämda väljarna bli
alltmer raffinerade, vilar icke samma idylliska skimmer över den
sorglösa partifriheten som i de dagar, då blotta ordet
partiorganisation framkallade hallucinationer om hattar och mössor,
växelsvindlerier, korruption och Sveriges delning m. m. I dessa
organisationernas tider är det ett tillbörligt krav att uppställa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
