Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 19 juli - Lyrisk tidsbild. En översikt. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYRISK TIDSBILD 233
ger tillvaron mening — och skönhet. Om Stockholms ström
säger skalden på tanketung hexameter, att man ej må glömma
dess »av evig ungdom brusande vågor». Och om gatuvimlet i
»Orons stad», där »tiden vevas upp med motorfart», heter det:
Så främmande — och dock vår egen art–––––-
Där finnes ej en gnista, ej ett grand
i denna värld av sten och virvelstorm,
som mänsklig möda ej gav fart och form.
En stadens diktare kan också vara landets. I en sjukfantasi
målas med febrilt suggestiv fart och livlighet den lilla
sörmländska landsvägens alla irrfärder. Också här är det den
rolösa färden, som blir diktarens rö. Ett stort diktverk som
Ekotemplet samlar till helhet en mångfald av tidens flyende ekon,
varierar mångfaldigt sin grundstämning;. Kritikern kan blott
antyda denna mångfald.
Ragnar J andels senaste diktbok har bragt till fulländning
tongångar, som även förut gjort honom till en av tjugotalets
mest representativa diktare. Såsom hans dikt framstår i
Vårt rike, är den alltfort levande och växande dikt, tillhör
framtiden lika mycket som nuet. Med sin lågande idealitet, sin
stillsamt djupa meditation, sin betagande kärlekslyrik är hans
dikt av sådan art, att tiden alltfort skall lyssna till den — det
vore synd om tiden annars. Jändel har dikter av gripande
livsförakt, men även av klarnad livsvisdom sådana som Till de
döda. Framför allt vill jag betona, hur träffande, försynt stolta
och djärva sanningsord den skenbart så stillsamme lyrikern
finner för vissa ting i »tiden». Det är något som kommer igen
hos andra, yngre lyriker: denna reaktion mot andlig nihilism,
mot sådant som hotar diktarens egen värld och hela den
andliga kulturens värld. Jändel har fått nog av »tidens sång» om
»lyftkranar och psykoanalys», och han väntar på en ny sångare:
som gör det modernt att tala till människor om det mänskliga
och om livets väsentligheter,
en man som gått genom livets öknar och stått i andens hammarsmedja
och talar lågmält och stort
om den nya jorden
och den nya himmelen, långt långt i fjärran.
Det idealet har Jändel redan själv förverkligat i sin dikt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
