Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 6 november - Brüning och parlamentarismen. Av K. A. Damgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336 K. A. DAMGREN
sina anspråk på denna mildare form av medansvar. I stället
för att förelägga riksdagen ett sparsamhetsprogram satte
regeringen med rikspresidentens sanktion
sparsamhetsprogram-met i kraft med stöd av författningens artikel 48 och ställde
därmed riksdagen inför frågan, huruvida någon parlamentarisk
majoritet vore benägen att upphäva rikspresidentens dekret.
Riksdagens avslag på ett yrkande om upphävande av en
presidentförordning blev således ett indirekt godkännande av denna
förordning. Riksdagen, som visat sig oförmögen att själv
deltaga i gestaltningen av de nödvändiga reformerna, visade sig
likaledes — med undantag för den votering i juli 1930, som
ledde till riksdagsupplösningen — oförmögen att taga ansvaret
för fällande av regeringens program. Parlamentet hade därmed
degraderat sig självt från medbestämmande statsmakt till
rädd-hågad kontrollinstans. Men från denna kontrollfunktion gav
Briining ingen dispens.
En dylik utveckling har endast varit tänkbar inom ramen
av en smidig författning. Tolv års erfarenhet berättigar till
omdömet, att den i Weimar antagna riksförfattningen med
heder bestått svåra prov. Avvägningen mellan rikspresidentens
och riksdagens maktbefogenheter har visat sig mycket lycklig.
Då snabbt beslut kräves, men en parlamentarisk majoritet för
ett positivt beslut ej kan åvägabringas, kan den folkvalde
rikspresidentens sanktion giva ett regeringsprogram laga kraft.
Innefattar ett dylikt program oundgängligen nödvändiga
finanspolitiska åtgärder, blir dess upphävande medelst
riksdagsbeslut liktydigt med kaos, försåvitt icke riksdagens flertal är
i stånd att sätta ett annat användbart program i det
underkändas ställe. Därmed har en ansvarsskygg och aktionsoduglig
riksdagsmajoritets möjlighet till åverkan på livsviktiga
samhällsfunktioner reducerats till relativt ofarliga proportioner.
Systemet innebär ju icke, att riksdagen berövas några
rättigheter utan blott att riksdagens formella möjlighet att genom
arbetsoduglighet skada samhällets intressen beskäres. När den
ordinarie lagstiftningsmaskinen strejkar, finnes en
reservmaskin till hands, och denna reservmaskin kan i praktiken ej
sättas ur funktion, med mindre den ordinarie maskinen ånyo
börjar arbeta.
Är det antagligt, att denna metod att regera med en till
positiva beslut oduglig riksdags indirekta samtycke kommer att bli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
