Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. 17 december - Ariel och Caliban. Några reflexioner kring kultur och kulturdebatt. Av Elmo Lindholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARIEL OCH CALIBAN 385
nasistmässig förtjusning omtala. Att rita fula gubbar och säga
fula ord har ju alltid för denna åldersklass varit omåttligt
roligt. Man får nästan farhågor för att vår utomordentliga
sport skulle ha förmåga att också konservera själen och hålla
den kvar på ett tidigt ungdomligt stadium. Men framför
allt är det ganska naturligt, att stora skaror bland ungdomen
girigt höra på, när dylika läror om uppror mot kristen
slavmoral, som förkväver begären, med patos förkunnas från
katedrarna av halvgamla män och även fruntimmer, vilka med
självtagen rätt så gärna göra sig till talesmän för den
moderna ungdomen, som de själva ej tillhöra, i jubel och
förtjusning över att hos denna finna en del egenskaper eller kanske
hellre avigsidor, som de själva i rikligt mått representera.
Modern hedendom är ett ord, soin de älska att ta i sin mun, och
stolta traska de omkring i tron att de äro några moderna
greker och romare. Så trodde man också på franska
revolutionens tid, när man dyrkade en i antik dräkt utklädd
parisisk hetär som Förnuftets gudinna. Allt detta bottnar i en
fullständigt falsk föreställning om antiken. Om något
utmärker klassisk kultur, så är det sans, måtta, besinning,
formskönhet; allt detta är ting, som stå i konträrt motsatsförhållande
till den s. k. modernismen på alla områden. Antikens djupare
andar kände ingen tillfredsställelse över ohämmad njutning.
Detta är även fallet med den stoiska pliktlärans yttersta
motsats, epikureismen, vilken ej bjuder ett liv i njutning, som
medför ögonblickets fröjd, utan som ideal uppställer vis
självbehärskning, där andlig njutning äger prioritet framför
kroppslig. Vi rekommendera ett studium av Lucretius,
materialismens störste profet och skald. Ingen har som han skoningslöst
skildrat den animaliska kärleken för att visa dess intighet;
han är höjd över den naiva onyanserade »livskänslan» och
dyster resignation är grundtonen i hans verk. Han är en
kämpande, ej en njutande människa, därför är hans dikt ett
monu-mentum aere perennius.
En materialistisk livsfilosofi med personlig njutning som
livets högsta norm och profit- och penninghunger som enda
medlet att nå det eftersträvade målet har med begärlighet
anammats av stora grupper inom alla samhällslager, de må sedan
i politiskt avseende kalla sig höger eller vänster. Detta är ett
ofrånkomligt faktum, som man måste se klart i ögonen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
