Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. 17 december - Ariel och Caliban. Några reflexioner kring kultur och kulturdebatt. Av Elmo Lindholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386 ELMO LINDHOLM
inrätta sig efter. Gränserna mellan gott och ont utsuddas,
eller rättare något ont existerar inte; gott är det som skänker
individen njutning, ont blir det som hindrar den egoistiska
strävan. Katten blir, vad man älskar kalla »relativ». Denna
uppfattning understödes av maskincivilisationen, som bär
mottot: bekvämlighet, större bekvämlighet. Det är verklig fara på
färde, om en dylik livsnorm omfattas av ett lands ungdom, ty
denna lära är absolut upplösande för allt kultur- och
samhällsliv, som bygger på disciplin och självbehärskning.
Bekvämligheten köpes med en själens förflackning; utan fast
punkt i tillvaron bli människorna utslitna till trasiga maskiner,
det rasande jäktet alstrar missbelåtenhet och nervositet. Det
är icke genom denna yttre bekvämlighet och moraliska
nihilism, som ett folk fostras till stordåd. Vår generation hotas
av faran att förvandlas från människor till antingen
maskiner eller djur. Våra kulturprofeter synas finna detta
perspektiv lockande, i synnerhet i dess sista del.
Emellertid tillkommer den mycket farliga omständigheten,
att denna andefattiga materialism frodas under hägnet av den
officiella uppsvenska filosofien. Som lekmän på området våga
vi naturligtvis icke här ingå på någon kritik av dennas
vetenskapliga värde, utan vi fästa oss blott vid dess praktiska
konsekvenser. Detta tankesystem i all dess begreppsanalytiska
skärpa kan man som sådant beundra, så länge det håller sig uppe
i eterns höga regioner, där livgivande syre saknas och därför
också liv; där uppe må gärna »Den store Gamle på Berget»
leva i isolerad klarhet. Större blir risken, då de många små
pysslingarna kring Den Store vilja applicera hans satser på
verkligheten och utbjuda vetenskapligt kopparmynt, vars halt
betyder ringa, blott stämpeln är den rätta. Huvudtesen är ju
för dessa eftersägare moralisk nihilism; alla moraliska bud, all
humanitet är vidskepelse och magi; blott djuret-människan är av
intresse som föremål för studium och omvårdnad. Dessa
självtillräckliga vismän tro sig förmodligen ha sagt vetenskapens
sista ord, glömmande, att en vetenskaplig hypotes’ sanningsvärde
brukar begränsas till ungefär 20—30 år. Att de komma att möta
obönhörlig strid och oförsonliga motståndare, därom kunna de
vara förvissade. Den tid kan snart komma, då den nuvarande
människan »i sin uppblåsthet försjunkit i intets natt», men så
länge mänsklig kultur består, kommer det kristna kärleksbudet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>