Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 17 okt. 1932 - Liberalismens frihetsdoktrin. Av Carl Arvid Hessler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som offer människans fria forskarvilja, hennes själskrafters
fulla utveckling, hennes sanna dygd. Humboldt finner det
offret för stort och så förvisar han även religionen »ausserhalb
der Gränzen der Wirksamkeit des Staats».
När Humboldt hade avslutat sin gränsreglering av den
upplysta despotismens kulturstat, förtjänade denna icke längre sitt
namn. Den var av honom förvandlad till en rättsstat. Det har
förut erinrats om att Humboldt tagit starka intryck av Kants
etik, men det har också erinrats om att när Humboldt utstakade
gränserna för statsmakten, voro Kants statsteoretiska arbeten
ännu icke publicerade. Det är allmänt känt, att rättsstatens
idé åtminstone inom tysk statslära plägar återföras till Kants
filosofi. Men när Humboldt hävdar, att staten intet mål är i
sig själv, att vården om människornas säkerhet inbördes och
mot yttre fiender är statens enda uppgift, och att den i intet
annat syfte får begränsa människornas frihet, då synes
Humboldt först ha uttalat rättsstatens idé och gått mästarens
statsfilosofi i förväg. Men prioritetsrätten till denna doktrin är i
sammanhanget av sekundär betydelse, ty idén om rättsstaten
var själv sekundär i förhållande till en annan idé, idén om den
individuella friheten. I rättsstaten såg Humboldt blott ett ringa
medel — låt vara det enda — att nå sitt sublima mål,
människans storhet genom hennes frihet. Humboldt drev
individualismen till sin spets. Han frihetsdoktrin representerar
liberalismens frihetsdoktrin i dess yttersta konsekvenser. Men
doktrinen var icke ett verk av Humboldt allena. Dess paradoxala
teser och dess radikala slutsatser voro hans, men den etiska
utgångspunkten var inspirerad av Kant, och den allmänna
karaktären var bestämd av den samtida tysk-klassicismen och dess
humanitetsidé.
Det var en idealistisk filosofi om människans obegränsade
strävan »immer höher», som drev Humboldt att begränsa
statsmakten i dess strävan »immer weiter». Människosjälens
expansion måste föregås av statsverksamhetens reduktion, ty den
samtida tyska välfärdsstaten kunde icke befordra människans
inre storhet, och den utlovade yttre välfärden föraktade
Humboldt. Under det att Humboldt sålunda förkastade
välfärdsstaten, emedan han förkastade välfärdens idé, framträdde i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
