Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 17 okt. 1932 - Liberalismens frihetsdoktrin. Av Carl Arvid Hessler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samtida England en meningsriktning, som också förkastade
välfärdsstaten men därför att den hyllade välfärdens idé. Det
första villkoret för »folkens välstånd» var enligt Adam Smith,
att staten höll sig borta från det ekonomiska livet och
överlämnade åt individerna att i frihet sträva efter sin egen vinning;
Smith förmenade nämligen, att den själviska verksamheten
leddes av en osynlig hand till att befordra ett högre syfte, en
allmän social välfärd. Formeln för denna ekonomiska
individualism var »laissez-faire». Men »laissez-faire» blev småningom
ett praktiskt postulat för en allmänt politisk och filosofisk skola,
den engelska utilitarismen under Benthams ledning.
Utilitarismens målsträvan befann sig på ett annat plan än den tyska
humanitetskulturens. Den talade icke sublima ord om »das
Aufstreben des Geistes», den ville i stället sörja för »the
greatest happiness of the greatest number». Principen för den
enskildes handlande bör enligt Bentham vara lyckans
maximation. I första hand den egna lyckans, ty egenintresset är det
»naturliga» motivet för mänskligt handlande. Men det
välförstådda egenintresset kräver, att man tar en viss hänsyn även
till andras lycka. Utilitetsprincipen utmynnar i en optimistisk
tro på harmoni mellan den enskildes välfärd och den allmänna
välfärden, men den metod, den anvisar, är klart
individualistisk. Varje människa är själv den bäste bedömaren av sin lycka
och sin lyckas krav, och därför blev det för benthamismen som
politisk rörelse en angelägen uppgift att i lagstiftningen
avlägsna varje hinder för individens frihet, som icke var
nödvändig för de andra individernas likaberättigade frihet.
»Benthamismen var», skriver Dicey, »föga annat än det logiska och
systematiska utvecklandet av de individuella rättigheter och i
synnerhet av den individuella frihet, som alltid varit dyrbar för
Englands common law».
Benthams utilitarism förde fram till en individualism, som
var föga mindre sträng än den, som Humboldt hade nått från
sin humanitetsfilosofiska utgångspunkt. Men detta betydde
icke, att varje av utilitarism krävde en lika skärpt form av
individualism. Det engelska parlamentet, som rymde en rad
framstående utilitarister, arbetade under den stora
reformperioden 1825—70 med praktiska modifikationer av Benthams
liberala doktrin, ett slags »Benthamism of common sense», som
Dicey uttrycker det. Och en teoretisk modifikation av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
