Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Vart går du, Europas ungdom? Av Viggo Loos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Tyskland är Adolf Hitler, det torde utan överdrift kunna
påstås, genom sin personlighet och sin ledarbegåvning sitt folks
störste uppfostrare, man må sedan ställa sig hur man vill till
hans gärning. I »Mein Kampf» sysslar han även med
uppfostringsfrågor. Hans utgångspunkt är nationalsocialismens bekanta
rasteorier, och i överensstämmelse med dem ställer han fysisk
fostran och karaktärens daning främst. Målet är att inprägla hos
de unga känslan för rasen. Ingen får lämna skolan utan insikt
om »blodrenhetens» nödvändighet och väsen. Den fysiska fostran
avser att skapa en kroppslig sundhet, som är nödvändig som
grundval för all andlig verksamhet. En mindre bildad men
kroppsligt sund människa är för staten värdefullare än en
svagare, även om denne är andligt rikare utrustad. Så ungefär är
Hitlers mening. Utbildningen av de andliga färdigheterna
kommer i andra rummet. Den lekamliga kraften förefaller att för
honom vara en borgen för individens överlägsenhetskänsla och
självförtroende. På karaktärsbildningen lägger han stor vikt.
Trohet och offervillighet, viljekraft och ansvarsglädje framhållas
särskilt. För övrigt skola hos den enskilde utbildas de
färdigheter, som han har särskilda förutsättningar för.
Nationalsocialismens bildningsprogram är aristokratiskt i den mån, som
ledarprincipen förtjänar detta namn. Det är antiintellektualistiskt och
ställer handlingskraft och vilja framför vetande.
De nationalsocialistiska teoretikerna utveckla vidare
programmet och man kan utan svårighet spåra Hitlers grundåskådning.
En av de mest framskjutna är Ernst Krieck, som i ett flertal
vidlyftiga skrifter uppehåller sig vid dessa idéer och lämnar en
intressant belysning av den nationalsocialistiska åskådningen. Han
vänder sig mot de demokratiska och liberala åsikterna om
uppfostran. (Philosophie der Erziehung, 1930.) Individualismen har
enligt honom visat sig ofruktbar. Det viktigaste är icke individen
utan den gemenskap, i vilken han uppgår. Gemenskapens väsen
och varande bildar det nödvändiga fundamentet och elementet
för de enskilda ledens tillvaro. En från yttre inflytelser fri,
självständig utveckling av anlagen hos individen, som den
psykologiska utvecklingsläran förutsätter, är en omöjlighet och ett
monstrum. Personlighetsidealet är i sig formalt och erhåller ett
bestämt innehåll först genom medlemskap och funktioner i den
folkliga gemenskapen. Hos barnet finnas alla möjligheter till
utveckling, men på en bestämd gemenskaps mark kunna endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
