Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 12 februari 1935 - Två lekmän om kyrkan - Överbefälhavaren och grundlagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
också en helig dårskap, en högspänd och visionär tro. Det har för
honom liksom två sidor: det vardagliga, mödosamma arbetet på
kyrkoenhetens återställande och en profetisk helhetssyn, som »mot
ögonblickets stormhimmel avtecknar sig som en löftets kontur». Harrie
påstår, att »slagorden ’irenisk’ och ’ekumenisk’ fortfarande äro
ohjälpligt liberala», medan Hildebrand gör gällande, att ekumeniken
icke är någon tidsbunden idé och framför allt ingen spekulation i
tidsläget,
Om den katolska kyrkan fäller Harrie en hel rad traditionella och
föga vänliga yttranden. Hon är frihetens och humanitetens värsta
fiende, och en del människors dragning till henne blir ett utslag av ett
nästan patologiskt lydnadsbegär. Hildebrand åter för i sina på
självsyn grundade essayer in en värdesättning av den romerska kyrkan,
som torde vara ganska ovanlig i svensk kritik. Utan att ett ögonblick
kunna misstänkas för förstucken romersk propaganda söker han
förstå Rom utifrån dess egna förutsättningar och den historiska
tradition, som här intar en större plats än kanske i något annat samfund.
Just i den närvarande situationen fyller dock denna kyrka
gränsförsvarets uppgift på några särskilt utsatta frontavsnitt.
I en recension av Kristna perspektiv i G. H. T 31 jan. i år undrar
samme Harrie, om inte det slags kristendom Hildebrand förkunnar
också bör kallas »anpassad» och frågar spefullt efter vilka makter i
tiden anpassningen skett. Om det är anpassning att gjuta sin
åskådning i modern dräkt, tillgänglig för de människor man vill nå, då är
givetvis också Hildebrands tolkning anpassad, och i så fall även
svenska kyrkans, som väl är. Men detta torde strida mot
språkbruket. Däremot förefaller det svårt att i vanlig mening tala om
anpassning hos en kristendom av Hildebrands typ, som icke har någon
annan norm än sig själv men utifrån den bedömer tidsföreteelser och
strömningar och då även vågar — i sanningens intresse — se något
gott hos så pass komplexa företeelser som Rom och Tyskland.
Såsom både Harrie och Hildebrand påpeka, sneglar den svenska
kyrkan inte längre efter beröm eller klander från samtidens
kulturprofeter. Hon styr sin väg efter andra stjärnor än dagsopinionens.
Men därmed är icke sagt, att det icke från kyrklig synpunkt skulle
vara tacknämligt, att hennes insats uppmärksammas och värderas.
Gentemot den okunniga genomsnittsuppfattning, som anser kyrkan
halvdöd, teologien förstelnad och själva kristendomen förlegad och
maktlös, ha dessa båda lekmän med all rätt och all kraft opponerat.
Men än tacknämligare är det, att Hildebrand dessutom sett till den
bärande grunden för all kyrklig aktivitet och all kristen tankemöda.
Därför har också hans teckning av Sveriges kyrka och den stora
samfällda Kyrkan blivit den ojämförligt riktigare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
