Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 12 februari 1935 - Två lekmän om kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
nya kristentron blir det sista värnet mot de onda makter, som glupskt
lura på Norden söderut. Det har visat sig i Naziland, att den
anti-idealistiska trons bekännare icke duperas av Antikrist.»
Men härmed torde också varje rest av likhet mellan Harries och
Hildebrands syn på kyrkan vara uttömd. Ty den fundamentala
olikheten sitter alltför djupt. Harrie anser, att orsakerna till den
kyrkliga förnyelsen äro att söka i ledarnas slughet, skicklighet och även
tur. Ett typiskt exempel är Söderblom. »Den förföriska
kulturpersonligheten var en sträng och rättrogen kristen präst, som med alla medel
drev mission för sin kyrka», och detta gäller tydligen ännu mer om
Fridrichsen och Andræ, hos vilka »även bibelkritiken och
religionshistorien läggas tillrätta efter den nyaste kyrklighetens känsloläge
och don nyaste apologetikens fälttågsplaner».
Det kan här icke bli fråga om att söka visa, hur ytliga och
förhastade Harries påståenden i själva verket äro. De äro också
motsägande, ty hans funderingar om att Sveriges kyrka är »klart fientligt
inställd till det mesta av det man i liberal mening kallar kultur» och
att det nu »icke kan bli plats för det man i gängse språkbruk
betecknar med termen andlig frihet» stämma illa överens med orden om
tron som ett värn mot nazismen. Vida djupsinnigare, bl. a. därför att
det är mera verklighetstroget, ser Hildebrand orsaken till den av båda
påpekade kyrkliga frammarschen inte i diplomati eller spekulation
utan belt enkelt i den kristna tron själv, som i alla tider bevisat och
än bevisar sin förunderliga livskraft och som har sitt enda motiv i
ordet: »Kristi kärlek tvingar oss.» Denna trons inställning anger
Hildebrand med ett par rader av en vän och meningsfrände till
Ivar Harrie:
Vi vänta inte något gott av detta
Men ban som gick förbi befallde så.
Och i följande sammanfattning har Hildebrand inte bara dräpt
Harries banala åskådning utan också givit ett väsentligt uttryck för
kristendomens ocli därmed också för den svenska kyrkans
»kulturprogram», om ordet tillåtes: »Anstötlighet och hänsynslöshet äro
inga förargliga bisaker i någon kulturgärning och minst i den
kristna; de äro själva dess berättigande. Kultur kan överhuvud taget
inte existera annat än som kamp, och den dör och förtvinar, om
källorna inte äro outspädda och de kämpande makterna inte äro
radikala. Så visst som kristendomen hör med till de elementära krafterna
i västerländsk civilisation, så visst har den också rätt och plikt att
föra sitt eget språk. Vad världen begär av den, det är innerst inte
beskedlig anslutning, det är evangeliet om Kristus.»
Denna grundolikhet i uppfattningen av de drivande motiven ger
återljud på skilda punkter. Ekumeniska mötet i Stockholm 1925
varför Harrie en »triumferande uppvisning», och med grov förvanskning
av historiska fakta gör han gällande, att de för Söderblom alltför
misshagliga kyrkorna, såsom Rom och pingströrelsen, inte fingo vara
med. För Hildebrand är det ekumeniska arbetet en bjudande plikt, men
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
