Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 12 februari 1935 - Fransk utrikespolitik vid vägskälet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
lingar och en sällspord förfarenhet i de politiska »do ut
des»-meto-der som alltid spelat en stor roll i Frankrikes parlamentariska liv.
»Pertinax» har i sistnämnda avseende jämfört honom med en sådan
hart när legendarisk mästare som Sir Kobert Walpole. Till sitt
diplomatiska värv — han hade redan 1932 en kort tid varit
utrikesminister — gick han med flere goda förutsättningar: stor förmåga att
behandla människor, särskilt i den mån han kunde vädja till deras
lust efter materiella fördelar, och kemisk frihet från företrädarens
böjelse för politiska dogmer. Det skulle emellertid visa sig, att han
besatt dessa goda egenskaper i så oroväckande riklig mån, att de
i form av principlöshet och korruptionsdoft blevo direkt skadliga
för hans verksamhet.
Redan från början visade han en tydlig tendens att skjuta
Nationernas förbund i bakgrunden och i stället söka nå direkta
uppgörelser med makter, vilkas förhållande till Frankrike varit relativt
kyligt. Så liar han otvivelaktigt gentemot Tyskland uppträtt mer
konciliant än Barthou och Tardieu, ehuru omständigheterna
knappast medgivit några direkta resultat av dessa strävanden. Här har
han för övrigt kommit i en viss motsats till sin minister utan
portfölj och rival, Herriot, vilken som god radikal av sin dogmatiska
avsky mot nazismen drivits över till en våldsamt tyskfientlig politik.
Herriot har i stället livligt arbetat för ett närmande till Ryssland,
och dessa redan av Barthou befrämjade strävanden hava
tillgodo-setts genom ett i maj 1935 ingånget, mot Tyskland riktat avtal, som
starkt påminner om 90-talets allians mellan Paris och Petersburg.
Denna traktat har dock av Laval aldrig framlagts till ratificering,
och häri torde man böra se en följd, dels av hans egen benägenhet
för en uppgörelse med Tyskland, dels av oviljan mot Ryssland i
vissa av de högerkretsar, på vilka den forne samhällsomstörtaren
numera stöder sig. Dessa konservativa miljöer låta nämligen sin
fruktan för Tyskland övervinnas av en ovilja mot Kreml, som beror
både på Frankrikes sorgliga ekonomiska erfarenhet av de nuvarande
ryska makthavarna och, så märkvärdigt det i våra dagars Europa
än må låta, på moralisk avsky för dessas blodiga förflutna.
Vad som i nationella kretsar givit Laval, trots den tvetydighet,
som låder vid hans person, ställningen som stor statsman, är dock
en belt annan sak, nämligen det samförstånd, som han i januari 1935
lyckades uppnå med Mussolini. Härigenom undanröjde han den fara,
som så länge ruvat i sydöst och vid flere tillfällen antagit ytterst
akuta former. Italiens oroande sympatier för strävandena till en
revision av Versaillesfreden skrinlades, och talrika franska
bajonetter kunde flyttas från Alperna till Rhen.
Men i denna seger doldes fröet till stora svårigheter för jonglören
från Auvergne. Vid överläggningarna i Rom hade han givit il Duce
utfästelser av obekant innebörd om Italiens intressen i Abessinien,
och Italien engagerade sig nu i sitt stora afrikanska äventyr. Vid
ekvatorn blindos trupper, vilka väl behövts för att skydda den
bräckliga regim, som påtvingats Österrike. Och än värre var, att England
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
