Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 12 mars 1936 - Socialiserade kollektivavtal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bagens f rågor
värdare, som många direkt i statens tjänst anställda — t. ex.
trafik-verkens arbetspersonal, flottans varvsarbetare, domänstyrelsens
arbetarstam — alla få sina avtal reglerade utan regeringens och
riksdagens medverkan. Om det fria avtalsförhållandet inom vissa
näringar upphäves och övergår i en samhällelig tvångsreglering; har
detta i arbetsfredens namn kanske några fördelar men medför dock
ojämförligt större risker; systemet med dylika på omvägar och för
andra syften insmugglade faktiska »Verbindlichkeitserklärungen»
har dock aldrig knäsatts eller diskuterats i ett större
kollektivavtals-rättsligt sammanhang.
Den största faran vid varje fastställande av statliga kollektivavtal
är att lönerna skola utmätas efter politiska synpunkter. Redan
frågan om statstjänstemännens löner och dyrtidstillägg har i liög grad
politiserats, städernas erfarenheter av kommunalarbetarproblemet
peka i samma riktning, och introduceras nu systemet med statlig
sanktionering av vissa arbetaregruppers löner mera allmänt, dröjer
det förvisso ej länge, innan samma politiska lönesättning kommer
att gå igen i riksdagen. Stora frestelser kunna uppstå att låta
politiska maktfaktorer i stället för ekonomiska bli bestämmande;
valintressena kunna lätt bli övermäktiga ocli nya kompensationsobjekt.
för politisk kohandel skola erbjuda sig. Särskilt vid vikande
konjunkturer måste de statligt sanktionerade lönerna bli svåra att
anpassa, och därmed bli de ett hinder för ett ekonomiskt tillfrisknande.
Någon absolut garanti för större rättvisa mellan olika lönegrupper
skapas ej heller genom statliga ingripanden. Utan att en fullständig
omvälvning av betingelserna för näringslivet sker kunna nämligen
dylika ingripanden blott ifrågakomma i sådana fall, där vissa
statliga hjälpåtgärder äro möjliga och villkor kunna uppställas; det
politiska tryck, som olika grupper kunna insätta och som i sista hand
blir avgörande, måste dessutom variera i styrka, och det är ej
säkert att de ekonomiskt svagare grupperna äro de politiskt
starkare.
Förbigås bör ej heller, att riksdagen näppeligen förfogar över den
sakkunskap, som ändock måste betraktas som eftersträvansvärd vid
fastställandet av löner. För sakkunskap är det ej nog blott med ett
intresse i saken utan därför fordras också en allmän ekonomisk
överblick, som dock torde vara relativt få förunnad. Ha parterna
dessutom på förhand träffat en överenskommelse, som förelägges —
kanske i sista ögonblicket — riksdagen för godkännande, försättes
denna lätt i ett tvångsläge och kan icke utan vissa vådor underlåta
att sanktionera. Mycket väl kan man föreställa sig, att detta
tvångsläge i vissa fall kan bli liktydigt med en utpressning. Överhuvud
kan man dessutom betvivla ändamålsenligheten av att ytterligare
belasta ett redan nog arbetstyngt parlament med så komplicerade
frågor som minutiösa ingrepp i lönemarknaden.
Trots allt detta är situationen likväl för närvarande sådan, att man
under vissa betingelser ej helt kan frånkänna staten en uppgift i
lönepolitiskt hänseende. Såsom i realiteten skett vid utformandet av
288
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
